Brev från lilla Lotta

Rusa eller stanna - stop!

2012-03-02T16:01:00.000+02:00

Vi har så bråttom, bråttom hela tiden. Varför måste det vara så? Går inte tiden tillräckligt fort ändå? Jag tycker verkligen det. Tiden kilar ju som en ekorre på skogsstigen upp i trädet...

Jag tycker jag själv liknar flickan till vänster lite väl ofta. Jag blir arg då det händer, men då är det redan för sent. Då är jag redan "flickan-som -rusar-med-väskan-efter-sig-för-att-inte-glömma-pappren-i-vinden"... Fy. Sedan kommer det dagar då jag tycker man borde minnas att le och vandra i avkopplande, långsam eller normal takt. Lätta steg. Leende, soligt ansikte, även då det regnar. Blickar som möter varann. Då vill jag minnas att le och andas lika lätt som jag går. Då vill jag minnas att se dem jag möter i ögonen och le. Förhoppningsvis få ett leende tillbaka. Kanske göra sinnet mer avkopplat hos den jag nyss mötte. Kanske göra stegen lättare och få brådskan och tiden att falla i glömska hos den förbipasserande. Det här sysslar jag också med regelbundet, men jag måste erkänna ändå: mycket oftare är jag den där "flickan-som-rusar-med-ni-vet-vad". Usch.

Varför har jag på känn och tror att rätt så många av oss är det? Om inte bara flickor som rusar, så även pojkar. Eller damer och herrar, gummor och gubbar. Njae, där tar jag tillbaka mina ord - som gummor eller gubbar rusar vi väl inte längre? Fast vad vet jag om det, men jag tvivlar, då har tiden för lugnet kommit, vad underbart. Tiden har återvänt, rent konkret. Men hur är det, manliga läsare: hänger väskan efter er sisådär en halv meter då ni springer med alldeles fullt, yrt sinne mot dagens mål. Utan att ens veta vad dagens mål är? Jag talar inte om lunchen nu, eller middagen. Nej, mål som i vartåt. Middagen måste ju köpas ännu. Till sist och sent på kvällen...

Vi måste försöka hitta lite tid för varann. För dem vi lever med, dem vi bryr oss om. Vi måste lära oss att vi bryr oss ändå sist och slutligen mest om våra barn och vår familj. Våra vänner, nära och kära. Oss själva visserligen, men då talar jag mest nu om hälsan, det att vi mår bra och sköter om oss själva och varann. T ex genom att ta det lilla lugna i vardagen också och inte bara på veckosluten. Inte rusa hit, inte rusa dit. Det är otroligt svårt i dagens värld och på dagens arbetsplatser. Men jag hoppas att allt fler börjar inse det här, vilket kanske känns svårt att tro på, men som jag ändå vill tro på. Tiden kommer vi aldrig i kapp, den springer redan så fort. Njut av här och nu i stället. Det är så synd att det känns som om dagarna flyger liksom fåglar eller kilar liksom ekorrar. Jag tror att vi kunde få mycket mer ut av dagarna om vi saktade ner. Tryck ner bromsen nu, ni som har bil, och inte rusar efter bussarna åtminstone. Om ni är tvungna att passa busstidtabeller kan jag ge mig själv och er det här tipset: vi kan alla bromsa genom att stanna upp. Stop.

/lilla Lotta

Fantasiverkstaden firar Kalevala

2012-02-28T12:10:00.003+02:00

För länge, länge sedan, då jorden ännu inte var skapad, fanns det bara luft och hav...

Trevlig Kalevaladag och finska kulturens dag!

Jag vet inte om jag direkt kan säga att jag brukar fira Kalevaladagen på något speciellt sätt, men i dag tog jag vara på dagen och kommer fortsättningsvis att göra det, senare idag.

Väinämöinen bodde i Kalevala. Han tyckte om att sjunga. Han sjöng tidigt på morgonen, mitt på dagen och långt fram på natten. Hans sång var inte alltid lätt att förstå. Han sjöng om forna tider, om jorden och världen och om hur allt hade kommit till en gång för länge länge sedan. ... Det nådde slutligen ända upp till Pohjola långt uppe i norr.

I dag tog sig en skara 5-6-åriga pojkar från Prästgårdsbackens daghem till Luckan för att höra mer om Kalevala och teckna.

- Vi vill leka kurragömma, vi vill rita!" ljöd önskemålen.

Teckna skulle de ju få, kurragömma kunde de glömma. Tålamodet är så litet, så litet, men intresset för nya saker också enormt. Gamla, kära kurragömma, nya och spännande Kalavela, vilka motpoler.

Där, i Lappland, bodde en mager yngling som hette Joukahainen. Han tyckte också om att sjunga och när han fick höra om Väinämöinen blev han ond och full av avund, för han tyckte inte om att det fanns någon som sjöng bättre än han själv. Han kände hur avunden växte inom honom och han ville genast bege sig i väg för att tävla med Väinämöinen i sångkonst.

Efter uppvärmningslekar, vilket fantasin och kreativiteten defnitivt behöver, satt gruppen av pojkar och lyssnade koncentrerat på om hur Väinämöinen och Joukahainen tävlade i sång, eller snarare grälade om vem som var bättre, ända tills Väinämöinen...

Och vad blev det då av Joukahainen själv? Jo honom sjöng Väinämöinen ner i ett kärr.

- Men hurudan är Väinämöinen? frågade jag pojkarna.
- Hur tror ni att han såg ut där han sjöng? Eller Joukahainen, som blev så arg och slutligen hamnade ner i våt mossa?

Det blev fina, konstnärliga, fantastiska resultat. Grön mossa, gubbar med mikrofoner i handen och sjunkande Joukahainen...som ju nog blev räddad, eftersom han gav bort all sin egendom till Väinämöinen och t o m sin syster Aino, bara han blev räddad.

- Finns sådan mossa på riktigt i skogen? var en av dagens frågor kring bordet, av en entusiastisk pojke som målade grönt, och grönt och grönt igen.

- Ja, det kan det finnas, kärr kallas det egentligen. Vi har ju så mycket skog här i Finland och som jag berättade är Kalevala Finlands Egen Bok.

Med andra ord vårt Nationalepos.

Fint land, fin kultur, fina tolkningar!

/lilla Lotta

Källor: KALEVALA berättad för barn av Elin Margareta Wärnhjelm.

Du är Du, då och nu

2012-02-25T08:41:00.001+02:00

Jag vet - det känns inte alltid så lätt att bara låta gå och inte tänka efter så mycket, utan snarare bara släppa loss och koppla av. Man kan t ex sluta ögonen. Drömma sig bort, varför inte tänka på det gångna och förflutna, eller ännu mer spännande - framtiden!

Vad gör jag om tio år? Vad sysslar jag med dagarna långa då? Eller som riktigt gammal? Man kan föreställa sig mycket för sitt innersta. Så att säga lura kroppen om var du egentligen befinner dig. Det är ett äventyr för sig och kanske bara för en kort, kort stund. Tänka bakåt...tio år...tjugo år... (åj åj, många år) och se framför sig en liten flicka eller pojke, 100 % gå in sin föreställning, låta tankarna, drömmarna flöda:

"Okej...nu letar jag fram mina brevpapper...jag har en hel del av dem ännu, kuvert lika så... Okej, nu har jag dem här, och jag ska skriva ett brev till lilla Lotta som 5-åring...hmmm... Vad vill jag nu då säga till henne? Var befann hon sig ens då??? Jo, i Kyrkslätt förstås, hahaaa, vad jag är dum... Där uppe i norr var hon ju då. Ja, för mig känns det nog lättast att få börja med några kloka råd, innan hon ska börja skolan, komma in i tonåren och högstadiet, åj och gymnasiet, ännu mera skola, och sedan: stora val, vartåt sedan? Vad vill hon bli när hon blir stor? Jag tycker hon behöver mina råd, som redan gick igenom det!"

Och så går man på! Plötsligt, kanske just passligt då du slutit kuvertet och skrivit "Till lilla Lotta" på det, eller "lilla Lisa", vaknar du till och inser: "Jamen, jag kan inte nu längre använda mig av de där råden! Inte blir jag fem år gammal igen!

Förutom i fantasin, svarar dina tankar då. Borde de svara, tycker jag. Och det är underbart att få rymma dit ibland. På bussen t ex. Eller under en promenad. Eller bara en slö söndag. Så ger man sig själv kloka råd. Det kan vara som en tröst då det går snett kanske. För inom mig finns alltid den "GAMLA Lotta, STORA Lotta", som ser saker klarare och klokare och som är mer erfaren, då jag tittar tillbaka. Bara några dagar tillbaka kan ibland räcka. Det är ju något verkligt fint.

/lilla, stora Lotta

Barnen vill också ha kultur!

2012-02-10T17:03:00.002+02:00

Tjolahopp, tjolahej!

Barnkulturen behövs, ja verkligen! I synnerhet på svenska. Det får jag höra på många, många håll och blir överlycklig då jag ser att detta utvecklas i Kyrkslätt. Sakta kanske, men det utvecklas. Många svensktalade familjer bli glada. Många ivriga pojkar och glada flickor hoppar upp i det blå! Jag har redan fått se på det, tro mig.

Kommande måndag 13.2 kl. 18.00 välkomnas alla som är intresserade av barnens engagemang inom kultur i all form till Luckan i Kyrkslätt. Då kommer kulturdirektör Maaret Eloranta från Kyrkslätts kommun att diskutera Morgondagens kultur växer i dagens barn - hur kan vi värna om det?, Paula Roselius från Kyrkslätts bibliotek presenterar bibliotekets verksamhet och kulturproducent Zusan Söderström från Luckan i Helsingfors inspirerar och ger idéer till verksamhet med barn. Dessutom presenteras vårens barnprogram i Luckan Kyrkslätt.

Vårens barnprogram ser jag framemot. Hittills har Fantasiverkstaden, som nyss kört igång, samlats endast en gång och på Alla Hjärtans dag nästa vecka kommer följande barnaskara på besök!

Fantastiverkstaden visade sig vara ett mycket omtyckt och efterfrågat evenemang och koncept och nästan varenda tisdagsverkstad är så gott som full och dessutom ytterligare några tisdagar utöver dem som från början var tänkta att hållas. Kanske ännu fler verkstäder dimper ner ur det blå under vårens lopp!

Det här glädjer mig för jag kan se vad fantasin ger våra barn och till hur mycket annat denna gåva motiverar dem. Fint Kyrkslätt!

Välkommen med, både måndagar och tisdagar eller alla veckans dagar! :)

/lilla Lotta

Hemkommun och fantasi

2012-02-03T16:59:00.002+02:00

En djupdykning i barndomen,

tack vare barn och lek igen

- i ordkonst och i fantasi,

rim och ramsor, babypoesi

En första dykning i poesins land

tack vare barnen som ger sin hand

- i skolan och i Kyrkslätt

biblioteket och i eftiset

Ett ögonkast mot hemorten

och hastigt öppnas porten

- i form av vänner och bekanta

och lycka, minnen vägen kanta

Charlotta Pettersson

Varm choklad

2012-01-31T14:22:00.003+02:00

Varm choklad. Varm, varm kakao, vill vi väl kalla det här i Finland. En kall vinterdag som denna, -10 grader smäller i knutarna. Tänk er. Hur många av er kan ärligt säga att ni inte skulle tycka om choklad eller kakao?

Man glömmer liksom lätt bort den drycken då barndomen är förbi. Så känns det för mig åtminstone. Men så blir man åter påmind om doften och smaken och värmen i händerna. Kanske genom ett chokladstödjande kafé som bjuder på chilikakao? Det är något värt att smaka på, i synnerhet om det låter lockande!

Så börjar man tänka och fantisera och drömma sig bort, där man sitter och dricker sin heta kakao. "Jag drack ju kakao senast då jag var ut på skidturer som liten och vi hade vanan att ta med oss termosen full av den varmaste kakao. Och smörgåsarna, inte att glömma...".

Sedan kommer saknaden. För mig gick det alltså så, någon månad tillbaka. Plötsligt kom jag på den härliga idéen att under en promenad i vinterns kalla Helsingfors dricka en kopp kakao. Man kan ju lika väl gå in i kaféet och be med sig en kakao, istället för det där kaffet man alltid ska ha, för att hålla sig pigg. Lika pigg håller man sig med promenader och kakao :)

En frisk vintertur, promenerande eller på skidor, är inte alls så illa kombinerat med en kopp kakao. Och en chokladmuffins på köpet. Och så hem i värmen till brevpappret, pennan i högsta hugg.

/lilla Lotta

Kultur ska synas mer!

2012-01-24T14:28:00.000+02:00

Nu har jag nog helt tagit det till min uppgift att se till att vi alla här på jordklotet använder oss av mer fantasi och ger kulturen en större plats i våra liv och och mer utrymme under dagarna som går. På tal om barn och kultur. Kultur och fantasiflöde är lika hälsosamt som sport och avkoppling. Då du går på teater får du minst lika mycket utav det som av en forbollsmatch. Då du står på scen och lever dig in i någon alldeles annan karaktär släpper du loss så mycket att det är lika med din tänjning eller gympa på kvällen för att koppla av. Bekanta er!

/lilla Lotta

Kliv in!

2012-01-20T12:32:00.001+02:00

Från nostalgi, brev och poesi förflyttar vi oss till mer verklighetstrogna skriverier...kanske :)

Det planeras mer fokusering på barnkultur här i Kyrkslätt, vilket jag ser som en mycket fin grej. Det finns mycket att erbjuda barnen och det som jag senaste tid själv fått bekanta mig med är något som kallas ordkonst. Det låter mycket som om det var kopplat till skrift, men om ni riktigt tänker efter så innehåller allt vi helt enkelt gör dagligen just ord, på ett eller annat sätt och mer eller mindre.

Tänk efter själv, en helt vanlig dag, hur går den till: du talar, du förklarar, du berättar, jo, sant, du skriver också, du tecknar eller målar kanske och din hjärna är ett virrvarr av tankar som består av vissa ord som fungerar som inspiration. Det är det som all konst också går ut på. Ett virrvarr av inspiration och helt enkelt olika begrepp i din hjärna. Konst i all form, liksom hantverk och pyssel, allt vi gör själva. Och teater. Även påhittiga, lustiga lekar där du t ex plötsligt och ofta alldeles utan förberedelse (som en överraskning med andra ord!) får en roll i ett rollspel där du och dina okända grannar plötsligt fastnar i hissen! Vad nu då!? Hur reagerar ni? Ni har alla en egen roll. Antagligen reagerar ni alla på helt olika sätt och alla är ni för den stunden någon helt annan än i verkligheten. En kanske är en liten pojke som blir vettskrämd och börjar gråta. En annan en stor man som alltid lidit av klaustrofobi och knappast har förmågan att trösta den lilla. Och så en pratglad men ensam pensionär som ser det här som en ypperlig chans att låta munnen gå och lära känna sina grannar! Vilket en annan blir så irriterad över, speciellt eftersom hon är barnläkare och ser det som det viktigaste att ta hand om pojken i hissen. Eller pojkarna. Alla säger sitt men ingen känner den andra. Improvisationen rullar på. Sakta fattar den ena efter den andra hurudana de övriga är. Och kanske kommer det fram att en där i hissen är reparatör av just hissar! :)

Det här är ju något som barn blir stormförtjusta i. Först och främst pga av den enorma variationen från gång till gång. "Det är allt möjligt!" säger de ofta. Men även vi vuxna och också åldringar kan tycka om ordkonst, det har man sett. Jag själv älskar ordkonst. Samma sa en av mina 10-åriga ordkonstflickor: ”Jag älskar det här för att det innehåller allt möjligt och jag tycker om berättelser och att pyssla!”.

Nu kommer Fantasiverkstaden att inledas i Luckan Kyrsklätt för 5-6-åringar under vårens tisdagar, den första 31.1, om en dryg vecka. I Fantasiverkstaden kommer jag givetvis att använda mig av ordkonst, eftersom ordkonst går ut på allt som bara kan hittas på. Eftersom barnen ändå är i åldern som ännu inte skriver och hellre gör saker används i denna verkstad förstås mindre svåra ordkonstmetoder. Det är ledarens uppgift att ta den 5-åriga i handen och hjälpa denna att kliva över tröskeln in i fantasibubblan!

I spalten till höger ser ni mer konkret information om hur Fantasiverkstaden ser ut våren 2012. Välkomna med!

/lilla Lotta

" Kära Kyrkslätt ...

2012-01-10T13:16:00.000+02:00

...här är jag igen, i hemknutarna.

Vad ledde tankarna och stegen tillbaka till Kyrkslätt igen?

Ja, det var ju inte som om jag i tankevärlden och teoretiskt någonsin lämnade Kyrkslätt, men i praktiken gjorde jag det då examen var avklarad. I praktiken lämnade jag Kyrkslätt så fort min studentexamen var avklarad, och ännu mer då universitetstiden var avklarad, men jag återvände alltid till KNUF och Luckan, så fort det var helg, jul eller sommar. Många fredagar och söndagar satt jag på Åbo-tågen, och i själva verket skrev jag allt som oftast under dessa resor, lustigt nog.

Det var ett stort nöje att arbeta för KNUF och Luckan vid sidan av mina studier. Nu, några år senare, har jag många gånger tänkt om inte Luckan varit den arbetsplats där jag trivts bäst av dem alla. Jag vet inte. Det är svårt att säga för en mångsysslare. Mycket har varit ett nöje och lärorikt. Men garanterat trivdes jag alltid och utvecklades ännu mer och återvände många gånger efter år 2007 till "de mina", då jag bestämt mig för att säga "hej-då" till dem och åka till Irland.

Nu har jag återvänt till Kyrkslätt. Visserligen är jag inte Kyrkslättsbo längre, eller på nytt, men jag kallar mig ofta Kyrkslättsbo, eftersom jag i grund och botten känner mig mycket nära Kyrkslätt. I synnerhet nu då jag mer konkret återvänt till Kyrkslätt, tack vare arbetet. Visst har jag ju regelbundet förstås alltid gjort besök hit, men tillsammans med några enstaka nostalgitrippar inom Kyrkslätt var det frågan om en verklig nostalgitripp i september-oktober då jag inledde min väg som ordkonstledare bl a i Winellska skolan (som dessutom på min tid hette Kyrkbacka lågstadium och Kyrkslätts högstadium). Enormt nostalgiskt visserligen, men samtidigt en liten kalldusch då hela högstadiet nu var ombyggt till lågstadium! Lågastadieeleverna passade inte riktigt in i korridorerna.

Märkligt var det nog också. Det känns inte som om jag under skoltiden hängde särskilt ofta kring lärarrummet (eftersom jag ju var en snäll flicka och inte hade extra behov att tala med lärarna) :-) Dessutom vandrar man som elev så där bara inte in i lärarrummet, utan man ringer ju på. I bland lyser det rött, i bland får man ett grönt svar, liksom i trafiken, och då är det bäst att lyda. Nu kunde jag ett-tu-tre gå raka vägen in i lärarrummet, säga "hej" till bekanta ansikten: antingen ansikten jag stött på under skoltiden i korridorerna som kompisars bråkande storebröder eller i klassrummen uppe vid katedern och tavlan. Hmmm. Ganska speciellt var det och är ännu i dag, eftersom jag lever mycket genom det jag känner och genom gamla upplevelser.

Jaha. Så var jag åter i Kyrkslätt en gång i veckan. En gång i veckan har jag inte för vana att besöka min mamma eller andra släktingar, men nu blev det ett besök varje tisdag och samtidigt besök till Luckan i sin nya lokalitet mitt emot Kyrkslätts musikinstitut. På tal om musikinstitutet kan jag bara genom att se på det varsebli hur jag under högstadietiden brukade följa mina vänner dit på vägen hem, då det för dem var dags för fritidssysselsättning efter skolan.

Och så plötsligt finner jag mig här igen, dessutom två gånger i veckan, i gamla kära Luckan. Även om Luckan är otroligt fin och stor just nu kan jag kanske ändå inte påstå att Luckan ser ut som en gång i tiderna, då jag så gott som bodde där, speciellt sommartid och torsdagar då lördagens Kyrkslätts Nyheter skulle i tryck och jag skrev och skrev och åter skrev.

Liksom nu. Jag tror på riktigt att det finns en mening med precis allt vi gör här i livet och att cirkeln sluter sig förr eller senare.

/lilla Lotta

Lev livet

2012-01-05T14:55:00.003+02:00

...det gör nämligen denna blogg. Växer. Utvecklas. Lever. Reser liksom frimärket med brevet och Eric i koppen på frimärket.

'

Trevlig helg.

/lilla Lotta

Vackert

2012-01-03T16:25:00.000+02:00

Vi ger oss in på dikt.

Jag har aldrig sett mig själv som otroligt duktig på dikt och med ordet "dikt" menar jag inte endast skrivandet utan också läsandet. Det är inte särskilt lätt att läsa dikt eller skriva sådant, det är utmanande och kräver skärpning och koncentration. Vi vill ju försöka förstå oss på det vi läser eller skriver och samtidigt har vi en specifik eller inte så specifik bild av hur en dikt ska vara och se ut och låta.

Men med lite hjälp av mina vänner, som The Beatles sjöng en gång...

En kopp te och kräm i kojan

Vinden viner alltför kallt

Rimfrost på fönsterbrädet

En stickad halsduk och pepparkaka

Dags för varm choklad?

Snöflinga, snöflinga

när ska solen titta fram?

Solsken

Varm choklad

för tankarna till skidturer

i barndomen

varm choklad och glada skratt

Eller till nypotatis som aldrig var gott

i sommarens barndom

Sommar och sol

fisknät mot bergsklippan

Tidig morgon och bara fötter

dagg i gräset och spindelväv i kojan

Solen kom

Vattendroppen likaså

Nu blev det maräng

Livet är en komedi

en parodi kanske

ingen simultanförmåga gäller här

Vi ska vara kloka

vi ska vara vuxna

ta ansvar

vara allmmänbildade

och positiva

Allting just nu

i skrivande stund?

I kojan

På vintern

På sommaren

I vått och torrt

- Lotta Pettersson

Tack till Crista och Lotta, mina vänner på Luckan.

/lilla lotta

P.S. Jag uppmanar också er läsare och vänner att ge er in i dikternas värld. Det är lättare än ni tror. Be era kompisar att skriva ner tio vackra ord var och sätt ihop en dikt! Mycket roligt.

Var är vi?

2012-01-03T15:33:00.000+02:00

Sammetslent.

Mjukt.
Svalt.
Varmt.
Skönt.
Rent.
Tryggt.
Lugnande.
Choklad.
Kaffe.
Frukost.
Snällt och omtänksamt.
Fönstret.
Blicken.
Mörkt.
Svart.
Tystnad.
Sekunder.
Minuter.
Rädsla.
Andning.
Andhämtning.
Beröring.
Fridfullt.
Harmoniskt.
Gardin.

/lilla lotta

Lycka i sikte

2011-12-30T12:53:00.001+02:00

Det börjar bli fyrverkeridags igen. Likaså dags för den fint formade nyårslyckan och dess skopa. Kanhända ett glas bubbligt för att önska varandra all lycka och glädje inför det begynnande året.

Själv har jag aldrig riktigt orkat tänka på det kommande året vid årsskiften som kommit och gått och allra minst vågat ge några nyårslöften då sådana kommit på tal. Jag känner mig själv mer än väl ändå: att mina nyårslöften bara är små hopp om det jag önskar kunde ske och önskar var löften jag kunde hålla. Jag ger upp, alldeles för fort. Så brukar det ju nog gå för rätt så många av oss, tycker jag mig ha jag hört, åtminstone då det kommer till denna speciella tidpunkt under året, årsskiftet och början på ett nytt år igen.

Jag tror helt enkelt att våra drömmar om löften vi kunde hålla blir sanna just då när vi minst väntar oss. Så är det ju med allting vi går och fantiserar om och drömmer om och hoppas på. Så gick det detta gångna år för mig, så går det även det här fina året jag har framför mig nu. Det vet jag redan.

Men att drömma - det slutar jag aldrig ändå! Uppmuntrar också er alla att drömma livet ut.

Gott Nytt År 2012

/lilla Lotta

Genom väder och vind...

2011-12-27T11:53:00.000+02:00

Katten i busken klarar sig väl i mörker och storm - ända tills blomlådan flyger 25 meter/sekund mot busken och katten växlar om till galopp mot den dånande skogen, som en projektil! Också en 14 personers julmiddag kan bli riktigt mysig i levande ljussken och utan elspis, eftersom grillen är uppfunnen. "Nästan som på midsommarafton, sill och grillkorv på samma tallrik och duktigt med plusgrader utomhus!"

Ända tills träden som faller skrämmer katten i motsatt riktning igen eller det blir dags att diska efter julmiddagsgästerna.

Vi fick uppleva en annandagsstorm också i Kyrkslätt. Vi blev utan julsnön, men fick en ordentlig storm i stället. Ännu i skrivande stund är många i Kyrkslätt utan elektricitet, omkring hela 2000 hushåll. I sådana ögonblick tror jag definitivt på fantasin och påhittigheten och i många andra ögonblick också. Det är mycket vi kan klara av även om det känns frustrerande och alldeles för jobbigt att vara utan både el och vatten i ett dygn, kanske ännu längre. Ta er kreativitet i bruk i så stor omfattning som ni kan. Glöm inte heller optimismen och hoppfullheten. Dessa borde alltid finnas med er. Vad gäller fantasin och uppfinningsrikedomen så har ni den alla, tro mig bara. Bara tänk efter. Bara koppla av och känn er tillitsfulla, åtminstone då det gäller att lita på er själva och er humor. Eller om du är ensam, njut av stunden i mörker och stillhet med hjälp av stearinljuset eller ficklampan du placerar kring pannan och ta julklappsboken i din hand som du ville börja läsa i samma stund paketet slogs upp.

Ta vara på instinkten inom er ursprungsmänniskor homo sapiens så lovar jag att ni inte går mot väggen i mörkret eller hungrar för mycket och inte heller kaffebristen känns för jobbig då oron får er att vaka och tröttheten slår till :-)

Kämpa på Kyrkslätt, vi är starka mot den nya stormen som tyvärr sägs närma sig omkring kl 15 i dag... Det ska nog gå fint. Vi har mycket positivt att ta i bruk, också i dessa stunder.

/lilla lotta

Julefrid

2011-12-23T16:48:00.002+02:00

God Jul och Gott Nytt År

önskar alla i Luckan, Kyrkslätt

Dagen då funderingarna blev till brev

2011-12-20T16:53:00.001+02:00

Hur länge sedan var det ni fick ett brev hem i postlådan? Ett riktigt brev...tänk er och tänk efter riktigt hur det känns att lyfta upp ett sådant ur postlådan eller från golvet vid postluckan. Har ni upplevt det?

Hur många julkort har hunnit dimpa ner genom luckan eller i postlådan? Är det många som skriver sådana ännu? Själv tycker jag det börjar komma mindre och mindre av dem för varje år som går... Alla har så bråttom och skyndsamt att man glömmer den gamla, goda tiden, och framför allt tiden som man tar sig t ex vid köksbordet och skriver med tanke på exakt den vars namn man tänker skriva i adressfältet eller på kuvertet. Musik eller sång i bakgrunden gör inte stämningen illa heller. Känslan att sitta med en riktig penna i handen och ett blankt papper framför sig eller ett omtänksamt valt julkort eller vykort är faktiskt värd att påminna sig själv om.

Själv skriver jag fortfarande faktiskt riktiga brev. Jag medger att jag inte finner det lätt att hitta tid i dagens bråda och prestationskrävande samhälle, men jag lyckas ta mig tiden, även om jag enligt mig själv ändå lyckas med det alltför sällan. Vännen jag skriver till har jag nu skrivit till i 20 år. Hoppsan! Ja, vi var 12 år då vi skrev de första breven till varann... Vi har aldrig träffats, vi har aldrig talats. Bara skrivit och åter skrivit. Hon bor på andra sidan jordklotet, i Kanada. Jag hoppas på att möjligtvis få träffa henne snart. Antingen där borta i Kanada eller så i Finland. Hon är en värdefull vän, en viktig och oersättlig vän, inte endast en brevvän.

Julkorten skulle jag för inget i världen sluta skriva! De ska skrivas, varje år! Även om det med åren blivit allt mer bråttom och i sista stund... Vi behövs här och vi behövs där, jag ska hinna hit, jag ska hinna dit, och så ska förstås posten ha en deadline! Julafton kommer jag faktiskt förr eller senare. Utöver julkorten älskar jag kort överhuvudtaget, kort av alla de slag, och samlar på dem i en plåtlåda, tomma kort alltså, uttänkta till vissa personer i vissa stunder, då de behövs. Den traditionen vill jag aldrig ge upp. Det betyder så mycket för mig då jag får ett kort i en stund då det behövs eller bara ett-tu-tre, alldeles oväntat. Man blir alldeles varm och glad i kroppen och det värmer hjärtat så. Det vill jag absolut att mina vänner och kära ska få uppleva också.

Men så har vi detta tekniskt präglade samhälle nuförtiden och det som kallas sociala medier och också dem vill jag ge en chans. De är värdefulla de också, men på ett så vitt annorlunda sätt. Mest av dem gillar jag bloggarna. Om det är frågan on en personlig blogg känns det lite som att skriva dagbok och sådana har jag skrivit sedan jag lärde mig hålla pennan i handen. Nästan. Den första anteckningen är från den 4 januari 1986. "I DAG HAR JAG VARIT OCH SKIDA. LUDDE ÄR LITE OMÖJLIG DEN SKALL UT OCH IN HELA TIDEN MEN DEN ÄR JU BARA 2½ MÅNAD GAMMAL."

Talar vi sedan om en blogg liksom denna, då tycker jag det är som att skriva brev. Tankar, upplevelser, berättelser, händelser på kommande, händelser i de förflutna - jag det kan vara precis vad som helst, i princip. Och också från er, kom ihåg :-)

Också breven har jag skrivit sedan mycket unga år, de riktiga sådana, menar jag nu och på senare dagar brev som dessa. Kanhända var det första brevet jag skrev år 1987, även då utomlands... Bl a till England till en kär släkting som jag saknade mycket.

Det var kort, det var teckningar och det var riktiga brev; långa historier om kalas och födelsedagspresenter, körsång och sång allena, vänner och mamma och pappa. Dessa tider lever inom mig också tack vare breven som sparats av min kära moster.

Därför: glöm inte bort varandra då det kommer till kort och brev. Alla borde få uppleva känslan av att få ett kort eller brev lite oftare för att minnas det hela och ytterligare borde vårt samhälle lugna ner sig, anser jag.

Men tillsvidare har vi därför lilla Lottas brev! Välkommen hit, närhelst ni vill! Och jag tar gärna emot svar på mina brev, som ni säkert förstått nu. Här har ni nu de brev och vykort som saknas i stunder då det känns svårt, eller långtråkigt eller rastlöst eller annars bara passligt!

Samtidigt vill jag nu passa på att tacka alla min egna nära och kära som kommit ihåg mig och min blivande man nu till julen. Vi blir så glada varje gång. Å Luckans vägnar vill jag även tacka så hjärtligt för dem som kommit ihåg oss i Luckan. Det sprids många leenden dagligen nu innan jul hos dem jag har omkring mig i Luckan i Kyrkslätt, mitt andra hem :-)

En fridfull jul till er alla!

/lilla lotta

Det knakar och knastrar också utan snö

2011-12-20T10:35:00.002+02:00

För tillfället funderar lilla Lotta så det knakar.

Den stora utmaningen gäller den funderande lilla Lottas bloggnamn och bloggutformingen som ännu ska växa, också så det knakar! Ni får gärna komma med förslag och kommentarer, vänner!

Kom ihåg, alla drömmar kan bli sanna!

/lilla Lotta

Leve Kyrkslätts Lucia

2011-12-13T13:21:00.000+02:00

I dag på luciadagen 2011 öppnar vi på Luckan stolta vår blogg.

Det är ganska passligt, eftersom det följaktligen är exakt på dagen 16 år sedan undertecknad gick ner för Kyrkslätts kyrkas klockstapels trappor. Det var en fin upplevelse att få vara Kyrkslätts Lucia år 1995. Det var där man kan säga att min väg inom verksamheten och kulturen i Kyrkslätt (och mycket mer) startade i verkligheten. Visserligen hade jag sedan barnsben sprungit omkring på Kylmäläs sandvägar i norra Kyrkslätt, hoppat ruta på Sjökulla skolas skolgård och framöver vandrat vidare på vägarna mot Kyrkslätts lågstadium tillsammans med den nya grannflickan jag hade lärt känna i Kyrkslätt city. Det var häftigt att man på svenska skolcentrets inte behövde dra streck i sanden då man skulle hoppa ruta utan att de redan fanns där färdigt ritade - målade i vitt på asfalten. Men det var som Lucia 1995 jag lärde mig mest och fick den egentligen kunskapen.

Genom den värdefulla traditionen som Kyrkslättnejdens ungdomsförbund r.f. upprätthåller dvs Kyrkslätts Lucia fick jag en äkta inblick i det hela. Som Lucia får Cecilia Karlsson i år resa runt Kyrkslätt från åldringshem till banklokaler och förmodligen känner även hon sig en hel del rikare än innan. Grattis Cecilia!

Välkommen med i kväll på kröningen!

/lilla Lotta