Dagen då funderingarna blev till brev

Hur länge sedan var det ni fick ett brev hem i postlådan? Ett riktigt brev...tänk er och tänk efter riktigt hur det känns att lyfta upp ett sådant ur postlådan eller från golvet vid postluckan. Har ni upplevt det?

Hur många julkort har hunnit dimpa ner genom luckan eller i postlådan? Är det många som skriver sådana ännu? Själv tycker jag det börjar komma mindre och mindre av dem för varje år som går... Alla har så bråttom och skyndsamt att man glömmer den gamla, goda tiden, och framför allt tiden som man tar sig t ex vid köksbordet och skriver med tanke på exakt den vars namn man tänker skriva i adressfältet eller på kuvertet. Musik eller sång i bakgrunden gör inte stämningen illa heller. Känslan att sitta med en riktig penna i handen och ett blankt papper framför sig eller ett omtänksamt valt julkort eller vykort är faktiskt värd att påminna sig själv om.

Själv skriver jag fortfarande faktiskt riktiga brev. Jag medger att jag inte finner det lätt att hitta tid i dagens bråda och prestationskrävande samhälle, men jag lyckas ta mig tiden, även om jag enligt mig själv ändå lyckas med det alltför sällan. Vännen jag skriver till har jag nu skrivit till i 20 år. Hoppsan! Ja, vi var 12 år då vi skrev de första breven till varann... Vi har aldrig träffats, vi har aldrig talats. Bara skrivit och åter skrivit. Hon bor på andra sidan jordklotet, i Kanada. Jag hoppas på att möjligtvis få träffa henne snart. Antingen där borta i Kanada eller så i Finland. Hon är en värdefull vän, en viktig och oersättlig vän, inte endast en brevvän.

Julkorten skulle jag för inget i världen sluta skriva! De ska skrivas, varje år! Även om det med åren blivit allt mer bråttom och i sista stund... Vi behövs här och vi behövs där, jag ska hinna hit, jag ska hinna dit, och så ska förstås posten ha en deadline! Julafton kommer jag faktiskt förr eller senare. Utöver julkorten älskar jag kort överhuvudtaget, kort av alla de slag, och samlar på dem i en plåtlåda, tomma kort alltså, uttänkta till vissa personer i vissa stunder, då de behövs. Den traditionen vill jag aldrig ge upp. Det betyder så mycket för mig då jag får ett kort i en stund då det behövs eller bara ett-tu-tre, alldeles oväntat. Man blir alldeles varm och glad i kroppen och det värmer hjärtat så. Det vill jag absolut att mina vänner och kära ska få uppleva också.

Men så har vi detta tekniskt präglade samhälle nuförtiden och det som kallas sociala medier och också dem vill jag ge en chans. De är värdefulla de också, men på ett så vitt annorlunda sätt. Mest av dem gillar jag bloggarna. Om det är frågan on en personlig blogg känns det lite som att skriva dagbok och sådana har jag skrivit sedan jag lärde mig hålla pennan i handen. Nästan. Den första anteckningen är från den 4 januari 1986. "I DAG HAR JAG VARIT OCH SKIDA. LUDDE ÄR LITE OMÖJLIG DEN SKALL UT OCH IN HELA TIDEN MEN DEN ÄR JU BARA 2½ MÅNAD GAMMAL."

Talar vi sedan om en blogg liksom denna, då tycker jag det är som att skriva brev. Tankar, upplevelser, berättelser, händelser på kommande, händelser i de förflutna - jag det kan vara precis vad som helst, i princip. Och också från er, kom ihåg :-)

Också breven har jag skrivit sedan mycket unga år, de riktiga sådana, menar jag nu och på senare dagar brev som dessa. Kanhända var det första brevet jag skrev år 1987, även då utomlands... Bl a till England till en kär släkting som jag saknade mycket.

Det var kort, det var teckningar och det var riktiga brev; långa historier om kalas och födelsedagspresenter, körsång och sång allena, vänner och mamma och pappa. Dessa tider lever inom mig också tack vare breven som sparats av min kära moster.

Därför: glöm inte bort varandra då det kommer till kort och brev. Alla borde få uppleva känslan av att få ett kort eller brev lite oftare för att minnas det hela och ytterligare borde vårt samhälle lugna ner sig, anser jag.

Men tillsvidare har vi därför lilla Lottas brev! Välkommen hit, närhelst ni vill! Och jag tar gärna emot svar på mina brev, som ni säkert förstått nu. Här har ni nu de brev och vykort som saknas i stunder då det känns svårt, eller långtråkigt eller rastlöst eller annars bara passligt!

Samtidigt vill jag nu passa på att tacka alla min egna nära och kära som kommit ihåg mig och min blivande man nu till julen. Vi blir så glada varje gång. Å Luckans vägnar vill jag även tacka så hjärtligt för dem som kommit ihåg oss i Luckan. Det sprids många leenden dagligen nu innan jul hos dem jag har omkring mig i Luckan i Kyrkslätt, mitt andra hem :-)

En fridfull jul till er alla!

/lilla lotta