Vad ledde tankarna och stegen tillbaka till Kyrkslätt igen?
Ja, det var ju inte som om jag i tankevärlden och teoretiskt någonsin lämnade Kyrkslätt, men i praktiken gjorde jag det då examen var avklarad. I praktiken lämnade jag Kyrkslätt så fort min studentexamen var avklarad, och ännu mer då universitetstiden var avklarad, men jag återvände alltid till KNUF och Luckan, så fort det var helg, jul eller sommar. Många fredagar och söndagar satt jag på Åbo-tågen, och i själva verket skrev jag allt som oftast under dessa resor, lustigt nog.
Det var ett stort nöje att arbeta för KNUF och Luckan vid sidan av mina studier. Nu, några år senare, har jag många gånger tänkt om inte Luckan varit den arbetsplats där jag trivts bäst av dem alla. Jag vet inte. Det är svårt att säga för en mångsysslare. Mycket har varit ett nöje och lärorikt. Men garanterat trivdes jag alltid och utvecklades ännu mer och återvände många gånger efter år 2007 till "de mina", då jag bestämt mig för att säga "hej-då" till dem och åka till Irland.
Nu har jag återvänt till Kyrkslätt. Visserligen är jag inte Kyrkslättsbo längre, eller på nytt, men jag kallar mig ofta Kyrkslättsbo, eftersom jag i grund och botten känner mig mycket nära Kyrkslätt. I synnerhet nu då jag mer konkret återvänt till Kyrkslätt, tack vare arbetet. Visst har jag ju regelbundet förstås alltid gjort besök hit, men tillsammans med några enstaka nostalgitrippar inom Kyrkslätt var det frågan om en verklig nostalgitripp i september-oktober då jag inledde min väg som ordkonstledare bl a i Winellska skolan (som dessutom på min tid hette Kyrkbacka lågstadium och Kyrkslätts högstadium). Enormt nostalgiskt visserligen, men samtidigt en liten kalldusch då hela högstadiet nu var ombyggt till lågstadium! Lågastadieeleverna passade inte riktigt in i korridorerna.
Märkligt var det nog också. Det känns inte som om jag under skoltiden hängde särskilt ofta kring lärarrummet (eftersom jag ju var en snäll flicka och inte hade extra behov att tala med lärarna) :-) Dessutom vandrar man som elev så där bara inte in i lärarrummet, utan man ringer ju på. I bland lyser det rött, i bland får man ett grönt svar, liksom i trafiken, och då är det bäst att lyda. Nu kunde jag ett-tu-tre gå raka vägen in i lärarrummet, säga "hej" till bekanta ansikten: antingen ansikten jag stött på under skoltiden i korridorerna som kompisars bråkande storebröder eller i klassrummen uppe vid katedern och tavlan. Hmmm. Ganska speciellt var det och är ännu i dag, eftersom jag lever mycket genom det jag känner och genom gamla upplevelser.
Jaha. Så var jag åter i Kyrkslätt en gång i veckan. En gång i veckan har jag inte för vana att besöka min mamma eller andra släktingar, men nu blev det ett besök varje tisdag och samtidigt besök till Luckan i sin nya lokalitet mitt emot Kyrkslätts musikinstitut. På tal om musikinstitutet kan jag bara genom att se på det varsebli hur jag under högstadietiden brukade följa mina vänner dit på vägen hem, då det för dem var dags för fritidssysselsättning efter skolan.
Och så plötsligt finner jag mig här igen, dessutom två gånger i veckan, i gamla kära Luckan. Även om Luckan är otroligt fin och stor just nu kan jag kanske ändå inte påstå att Luckan ser ut som en gång i tiderna, då jag så gott som bodde där, speciellt sommartid och torsdagar då lördagens Kyrkslätts Nyheter skulle i tryck och jag skrev och skrev och åter skrev.
Liksom nu. Jag tror på riktigt att det finns en mening med precis allt vi gör här i livet och att cirkeln sluter sig förr eller senare.
/lilla Lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar