Vi har så bråttom, bråttom hela tiden. Varför måste det vara så? Går inte tiden tillräckligt fort ändå? Jag tycker verkligen det. Tiden kilar ju som en ekorre på skogsstigen upp i trädet...
Jag tycker jag själv liknar flickan till vänster lite väl ofta. Jag blir arg då det händer, men då är det redan för sent. Då är jag redan "flickan-som -rusar-med-väskan-efter-sig-för-att-inte-glömma-pappren-i-vinden"... Fy. Sedan kommer det dagar då jag tycker man borde minnas att le och vandra i avkopplande, långsam eller normal takt. Lätta steg. Leende, soligt ansikte, även då det regnar. Blickar som möter varann. Då vill jag minnas att le och andas lika lätt som jag går. Då vill jag minnas att se dem jag möter i ögonen och le. Förhoppningsvis få ett leende tillbaka. Kanske göra sinnet mer avkopplat hos den jag nyss mötte. Kanske göra stegen lättare och få brådskan och tiden att falla i glömska hos den förbipasserande. Det här sysslar jag också med regelbundet, men jag måste erkänna ändå: mycket oftare är jag den där "flickan-som-rusar-med-ni-vet-vad". Usch.
Varför har jag på känn och tror att rätt så många av oss är det? Om inte bara flickor som rusar, så även pojkar. Eller damer och herrar, gummor och gubbar. Njae, där tar jag tillbaka mina ord - som gummor eller gubbar rusar vi väl inte längre? Fast vad vet jag om det, men jag tvivlar, då har tiden för lugnet kommit, vad underbart. Tiden har återvänt, rent konkret. Men hur är det, manliga läsare: hänger väskan efter er sisådär en halv meter då ni springer med alldeles fullt, yrt sinne mot dagens mål. Utan att ens veta vad dagens mål är? Jag talar inte om lunchen nu, eller middagen. Nej, mål som i vartåt. Middagen måste ju köpas ännu. Till sist och sent på kvällen...
Vi måste försöka hitta lite tid för varann. För dem vi lever med, dem vi bryr oss om. Vi måste lära oss att vi bryr oss ändå sist och slutligen mest om våra barn och vår familj. Våra vänner, nära och kära. Oss själva visserligen, men då talar jag mest nu om hälsan, det att vi mår bra och sköter om oss själva och varann. T ex genom att ta det lilla lugna i vardagen också och inte bara på veckosluten. Inte rusa hit, inte rusa dit. Det är otroligt svårt i dagens värld och på dagens arbetsplatser. Men jag hoppas att allt fler börjar inse det här, vilket kanske känns svårt att tro på, men som jag ändå vill tro på. Tiden kommer vi aldrig i kapp, den springer redan så fort. Njut av här och nu i stället. Det är så synd att det känns som om dagarna flyger liksom fåglar eller kilar liksom ekorrar. Jag tror att vi kunde få mycket mer ut av dagarna om vi saktade ner. Tryck ner bromsen nu, ni som har bil, och inte rusar efter bussarna åtminstone. Om ni är tvungna att passa busstidtabeller kan jag ge mig själv och er det här tipset: vi kan alla bromsa genom att stanna upp. Stop.
/lilla Lotta
