Hälsningar från Amsterdam

Om du hade varit 13 eller 14 år gammal och tvungen att låsa in dig i fyra år uppe i en vindsvåning på ett hus i Amstedam, vad hade du funderat?

Nu kanske du dessutom är 13 år gammal, det vet jag ju inte. Hur skulle det kännas? Vad skulle du göra?

"Tyst, tyst", dagarna långa, så ingen hör! "Vi kan inte bli fast! Blir vi fast är det vårt slut." Alla var medvetna om det här i det hemliga annexet i Amsterdam, där Anne Frank och hennes familj gömde sig under II världskriget, gömde sig undan elaka nazister, som ville röja undan alla judar. De ansåg judarna vara skyldiga till allt ont som hände och de skulle ur vägen, de skulle förintas på de grymmaste sätt. Därför: inte ett knyst, inte en öppen dörr, inte ens en lite titt bakom gardinen. Allt skulle vara svart, svart och undangömt. Anne Frank hade sitt dagliga liv i våningen och sina rutiner. Ett skilt liv för sig, som egentligen inte kunde sägas existerade, fastän det ju gjorde det. Ingen överhuvudtaget borde uppleva sådant och allra minst ett barn.

Och så hade hon sin dagbok. Den höll henne vid liv, sa hon. Annars hade hon kvävts, skrev hon. Den enda friska luft hon fick var genom att se ut genom fönsret högst upp, en viss tid på söndagarna. Inte andas genom fönstret. Bara se på friska luften och den blå himlen, genom glasrutan. Jag tror henne då hon säger att dagboken var hennes räddning. Men det hon skrev om gjorde henne också vuxen, alldeles för fort.

/lilla Lotta

med en vindpust från Amsterdam