Lycka i sikte

Det börjar bli fyrverkeridags igen. Likaså dags för den fint formade nyårslyckan och dess skopa. Kanhända ett glas bubbligt för att önska varandra all lycka och glädje inför det begynnande året.

Själv har jag aldrig riktigt orkat tänka på det kommande året vid årsskiften som kommit och gått och allra minst vågat ge några nyårslöften då sådana kommit på tal. Jag känner mig själv mer än väl ändå: att mina nyårslöften bara är små hopp om det jag önskar kunde ske och önskar var löften jag kunde hålla. Jag ger upp, alldeles för fort. Så brukar det ju nog gå för rätt så många av oss, tycker jag mig ha jag hört, åtminstone då det kommer till denna speciella tidpunkt under året, årsskiftet och början på ett nytt år igen.

Jag tror helt enkelt att våra drömmar om löften vi kunde hålla blir sanna just då när vi minst väntar oss. Så är det ju med allting vi går och fantiserar om och drömmer om och hoppas på. Så gick det detta gångna år för mig, så går det även det här fina året jag har framför mig nu. Det vet jag redan.

Men att drömma - det slutar jag aldrig ändå! Uppmuntrar också er alla att drömma livet ut.

Gott Nytt År 2012

/lilla Lotta

Genom väder och vind...

Katten i busken klarar sig väl i mörker och storm - ända tills blomlådan flyger 25 meter/sekund mot busken och katten växlar om till galopp mot den dånande skogen, som en projektil! Också en 14 personers julmiddag kan bli riktigt mysig i levande ljussken och utan elspis, eftersom grillen är uppfunnen. "Nästan som på midsommarafton, sill och grillkorv på samma tallrik och duktigt med plusgrader utomhus!"

Ända tills träden som faller skrämmer katten i motsatt riktning igen eller det blir dags att diska efter julmiddagsgästerna.

Vi fick uppleva en annandagsstorm också i Kyrkslätt. Vi blev utan julsnön, men fick en ordentlig storm i stället. Ännu i skrivande stund är många i Kyrkslätt utan elektricitet, omkring hela 2000 hushåll. I sådana ögonblick tror jag definitivt på fantasin och påhittigheten och i många andra ögonblick också. Det är mycket vi kan klara av även om det känns frustrerande och alldeles för jobbigt att vara utan både el och vatten i ett dygn, kanske ännu längre. Ta er kreativitet i bruk i så stor omfattning som ni kan. Glöm inte heller optimismen och hoppfullheten. Dessa borde alltid finnas med er. Vad gäller fantasin och uppfinningsrikedomen så har ni den alla, tro mig bara. Bara tänk efter. Bara koppla av och känn er tillitsfulla, åtminstone då det gäller att lita på er själva och er humor. Eller om du är ensam, njut av stunden i mörker och stillhet med hjälp av stearinljuset eller ficklampan du placerar kring pannan och ta julklappsboken i din hand som du ville börja läsa i samma stund paketet slogs upp.

Ta vara på instinkten inom er ursprungsmänniskor homo sapiens så lovar jag att ni inte går mot väggen i mörkret eller hungrar för mycket och inte heller kaffebristen känns för jobbig då oron får er att vaka och tröttheten slår till :-)

Kämpa på Kyrkslätt, vi är starka mot den nya stormen som tyvärr sägs närma sig omkring kl 15 i dag... Det ska nog gå fint. Vi har mycket positivt att ta i bruk, också i dessa stunder.

/lilla lotta

Julefrid

God Jul och Gott Nytt År

önskar alla i Luckan, Kyrkslätt

Dagen då funderingarna blev till brev

Hur länge sedan var det ni fick ett brev hem i postlådan? Ett riktigt brev...tänk er och tänk efter riktigt hur det känns att lyfta upp ett sådant ur postlådan eller från golvet vid postluckan. Har ni upplevt det?

Hur många julkort har hunnit dimpa ner genom luckan eller i postlådan? Är det många som skriver sådana ännu? Själv tycker jag det börjar komma mindre och mindre av dem för varje år som går... Alla har så bråttom och skyndsamt att man glömmer den gamla, goda tiden, och framför allt tiden som man tar sig t ex vid köksbordet och skriver med tanke på exakt den vars namn man tänker skriva i adressfältet eller på kuvertet. Musik eller sång i bakgrunden gör inte stämningen illa heller. Känslan att sitta med en riktig penna i handen och ett blankt papper framför sig eller ett omtänksamt valt julkort eller vykort är faktiskt värd att påminna sig själv om.

Själv skriver jag fortfarande faktiskt riktiga brev. Jag medger att jag inte finner det lätt att hitta tid i dagens bråda och prestationskrävande samhälle, men jag lyckas ta mig tiden, även om jag enligt mig själv ändå lyckas med det alltför sällan. Vännen jag skriver till har jag nu skrivit till i 20 år. Hoppsan! Ja, vi var 12 år då vi skrev de första breven till varann... Vi har aldrig träffats, vi har aldrig talats. Bara skrivit och åter skrivit. Hon bor på andra sidan jordklotet, i Kanada. Jag hoppas på att möjligtvis få träffa henne snart. Antingen där borta i Kanada eller så i Finland. Hon är en värdefull vän, en viktig och oersättlig vän, inte endast en brevvän.

Julkorten skulle jag för inget i världen sluta skriva! De ska skrivas, varje år! Även om det med åren blivit allt mer bråttom och i sista stund... Vi behövs här och vi behövs där, jag ska hinna hit, jag ska hinna dit, och så ska förstås posten ha en deadline! Julafton kommer jag faktiskt förr eller senare. Utöver julkorten älskar jag kort överhuvudtaget, kort av alla de slag, och samlar på dem i en plåtlåda, tomma kort alltså, uttänkta till vissa personer i vissa stunder, då de behövs. Den traditionen vill jag aldrig ge upp. Det betyder så mycket för mig då jag får ett kort i en stund då det behövs eller bara ett-tu-tre, alldeles oväntat. Man blir alldeles varm och glad i kroppen och det värmer hjärtat så. Det vill jag absolut att mina vänner och kära ska få uppleva också.

Men så har vi detta tekniskt präglade samhälle nuförtiden och det som kallas sociala medier och också dem vill jag ge en chans. De är värdefulla de också, men på ett så vitt annorlunda sätt. Mest av dem gillar jag bloggarna. Om det är frågan on en personlig blogg känns det lite som att skriva dagbok och sådana har jag skrivit sedan jag lärde mig hålla pennan i handen. Nästan. Den första anteckningen är från den 4 januari 1986. "I DAG HAR JAG VARIT OCH SKIDA. LUDDE ÄR LITE OMÖJLIG DEN SKALL UT OCH IN HELA TIDEN MEN DEN ÄR JU BARA 2½ MÅNAD GAMMAL."

Talar vi sedan om en blogg liksom denna, då tycker jag det är som att skriva brev. Tankar, upplevelser, berättelser, händelser på kommande, händelser i de förflutna - jag det kan vara precis vad som helst, i princip. Och också från er, kom ihåg :-)

Också breven har jag skrivit sedan mycket unga år, de riktiga sådana, menar jag nu och på senare dagar brev som dessa. Kanhända var det första brevet jag skrev år 1987, även då utomlands... Bl a till England till en kär släkting som jag saknade mycket.

Det var kort, det var teckningar och det var riktiga brev; långa historier om kalas och födelsedagspresenter, körsång och sång allena, vänner och mamma och pappa. Dessa tider lever inom mig också tack vare breven som sparats av min kära moster.

Därför: glöm inte bort varandra då det kommer till kort och brev. Alla borde få uppleva känslan av att få ett kort eller brev lite oftare för att minnas det hela och ytterligare borde vårt samhälle lugna ner sig, anser jag.

Men tillsvidare har vi därför lilla Lottas brev! Välkommen hit, närhelst ni vill! Och jag tar gärna emot svar på mina brev, som ni säkert förstått nu. Här har ni nu de brev och vykort som saknas i stunder då det känns svårt, eller långtråkigt eller rastlöst eller annars bara passligt!

Samtidigt vill jag nu passa på att tacka alla min egna nära och kära som kommit ihåg mig och min blivande man nu till julen. Vi blir så glada varje gång. Å Luckans vägnar vill jag även tacka så hjärtligt för dem som kommit ihåg oss i Luckan. Det sprids många leenden dagligen nu innan jul hos dem jag har omkring mig i Luckan i Kyrkslätt, mitt andra hem :-)

En fridfull jul till er alla!

/lilla lotta

Det knakar och knastrar också utan snö

För tillfället funderar lilla Lotta så det knakar.

Den stora utmaningen gäller den funderande lilla Lottas bloggnamn och bloggutformingen som ännu ska växa, också så det knakar! Ni får gärna komma med förslag och kommentarer, vänner!

Kom ihåg, alla drömmar kan bli sanna!

/lilla Lotta

Leve Kyrkslätts Lucia

I dag på luciadagen 2011 öppnar vi på Luckan stolta vår blogg.

Det är ganska passligt, eftersom det följaktligen är exakt på dagen 16 år sedan undertecknad gick ner för Kyrkslätts kyrkas klockstapels trappor. Det var en fin upplevelse att få vara Kyrkslätts Lucia år 1995. Det var där man kan säga att min väg inom verksamheten och kulturen i Kyrkslätt (och mycket mer) startade i verkligheten. Visserligen hade jag sedan barnsben sprungit omkring på Kylmäläs sandvägar i norra Kyrkslätt, hoppat ruta på Sjökulla skolas skolgård och framöver vandrat vidare på vägarna mot Kyrkslätts lågstadium tillsammans med den nya grannflickan jag hade lärt känna i Kyrkslätt city. Det var häftigt att man på svenska skolcentrets inte behövde dra streck i sanden då man skulle hoppa ruta utan att de redan fanns där färdigt ritade - målade i vitt på asfalten. Men det var som Lucia 1995 jag lärde mig mest och fick den egentligen kunskapen.

Genom den värdefulla traditionen som Kyrkslättnejdens ungdomsförbund r.f. upprätthåller dvs Kyrkslätts Lucia fick jag en äkta inblick i det hela. Som Lucia får Cecilia Karlsson i år resa runt Kyrkslätt från åldringshem till banklokaler och förmodligen känner även hon sig en hel del rikare än innan. Grattis Cecilia!

Välkommen med i kväll på kröningen!

/lilla Lotta