För länge, länge sedan, då jorden ännu inte var skapad, fanns det bara luft och hav...
Trevlig Kalevaladag och finska kulturens dag!
Jag vet inte om jag direkt kan säga att jag brukar fira Kalevaladagen på något speciellt sätt, men i dag tog jag vara på dagen och kommer fortsättningsvis att göra det, senare idag.
Väinämöinen bodde i Kalevala. Han tyckte om att sjunga. Han sjöng tidigt på morgonen, mitt på dagen och långt fram på natten. Hans sång var inte alltid lätt att förstå. Han sjöng om forna tider, om jorden och världen och om hur allt hade kommit till en gång för länge länge sedan. ... Det nådde slutligen ända upp till Pohjola långt uppe i norr.
I dag tog sig en skara 5-6-åriga pojkar från Prästgårdsbackens daghem till Luckan för att höra mer om Kalevala och teckna.
- Vi vill leka kurragömma, vi vill rita!" ljöd önskemålen.
Teckna skulle de ju få, kurragömma kunde de glömma. Tålamodet är så litet, så litet, men intresset för nya saker också enormt. Gamla, kära kurragömma, nya och spännande Kalavela, vilka motpoler.
Där, i Lappland, bodde en mager yngling som hette Joukahainen. Han tyckte också om att sjunga och när han fick höra om Väinämöinen blev han ond och full av avund, för han tyckte inte om att det fanns någon som sjöng bättre än han själv. Han kände hur avunden växte inom honom och han ville genast bege sig i väg för att tävla med Väinämöinen i sångkonst.
Efter uppvärmningslekar, vilket fantasin och kreativiteten defnitivt behöver, satt gruppen av pojkar och lyssnade koncentrerat på om hur Väinämöinen och Joukahainen tävlade i sång, eller snarare grälade om vem som var bättre, ända tills Väinämöinen...
Och vad blev det då av Joukahainen själv? Jo honom sjöng Väinämöinen ner i ett kärr.
- Men hurudan är Väinämöinen? frågade jag pojkarna.
- Hur tror ni att han såg ut där han sjöng? Eller Joukahainen, som blev så arg och slutligen hamnade ner i våt mossa?
Det blev fina, konstnärliga, fantastiska resultat. Grön mossa, gubbar med mikrofoner i handen och sjunkande Joukahainen...som ju nog blev räddad, eftersom han gav bort all sin egendom till Väinämöinen och t o m sin syster Aino, bara han blev räddad.
- Finns sådan mossa på riktigt i skogen? var en av dagens frågor kring bordet, av en entusiastisk pojke som målade grönt, och grönt och grönt igen.
- Ja, det kan det finnas, kärr kallas det egentligen. Vi har ju så mycket skog här i Finland och som jag berättade är Kalevala Finlands Egen Bok.
Med andra ord vårt Nationalepos.
Fint land, fin kultur, fina tolkningar!
/lilla Lotta
Källor: KALEVALA berättad för barn av Elin Margareta Wärnhjelm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar