Skattkistans sagor har inget slut!

Det var då en fin avslutning på årets Fantasiverkstad i Luckan då barnen som hade kommit för att pyssla, med ledning av Daniela Salo, och fantisera tillsammans med mig, inte ville lämna fantasiverkstaden och ordkonsten! Vi fick inget slut på berättelsen som härstammade ur Skattkistan och alla dess hemliga småprylar; det handlade om magiska ägg och fåglar, hungriga spindlar, guldägg, viktiga nycklar, märkliga vattenkannor utan vatten, blommor som inte växte och bär som smakade synnerligen gott!

Nu har vi först den varma och sköna julen framför oss, och nyåret förstås, men i januari tisdagen den 15. kl 10-11 fortsätter Fantasiverkstaden igen och jag hoppas på många nyfikna flickor och pojkar fulla av iver. Jag tror att inget barn riktigt vet hur mycket fantasi som gömmer sig inom henne eller honom, men snälla låt fantasin få komma ut och i längden märker ni hur mycket dessa unga uppfinnare går och bär på och får ut utav sin egen kreativitet!

/lilla Lotta

Fina Finland

Jag fick ett stort, mjukt paket i min dröm förra natten! Är det månne i väntan på jul som vi skapar drömmar liksom den här? Vad tror ni? Vad drömmer ni, då ni väntar på jultomten?

Eller kanske var det bara det att det hade varit en speciell dag, och då menar jag förstås vår fina självständighetsdag, den blå-vita dagen, 95-årsdagen. Det var en fin födelsedag Finland fick fira. Det snöade och vi fick gå ut på promenad i det härliga vintervädret och senare blev jag riktigt rörd och verkligen stolt då jag fick lyssna på alla gamla, fina finska låtar relaterade till vårt hemland. Inte minst Finlandia-hymnen av Tapiola Sinfonietta, Esbo krigsveterankör, Jousenkaaren koulu barnkör, Marjukka Tepponen och Samuli Edelmann. Verkligen stotligt. Plötsligt märkte jag att jag var mäkta stolt, även om man lätt tror att vi bara lever på våra vardagliga liv utan att tänka på vilket fint land vi lever i! Då jag sedan märkte att jag spontant reste mig då första tonerna till vår nationalsång ljöd och verkligen njöt av att få sjunga med, tänkte jag: nog är vi lyckliga som bor uppe här i fina nord. För att inte tala om våra egna livsstiuationer, som förstås är varierande från person till person, men sist och slutligen tror jag att många av oss kräver alldeles för mycket. Vi har det redan väldigt bra.

Se omkring er och njut av vad ni ser och får ta del av!

/lilla Lotta

Springer ni inte till fantasin, så springer den till er!

Märkligt märkligt märkligt...

Det är höst. Det börjar bli gråare. Mörkare. I och för sig, mer färggrant uppe i träden. Men så sägs det ju jämt och hela tiden att vi "börjar gå mot mörkare tider" igen. Just därför borde man ta sig till sin fantasi och bara släppa loss. Just var det sommar och man kunde springa med bara ben och äta glass! Nu börjar det bli kallare. Ena dagen regnar det nästan som om det aldrig ville ta slut och den andra dagen tittar t o m höstsolen fram, och det tycker jag om!

Men så där överlag tycker jag att både stora och små alltid kan ta sig till sin fantasi och skapa en egen värld med hjälp av den. Det kan kännas tråkigt att det blivit kallare och lite mörkare ute igen, men om vi vill så lyckas vi med ganska mycket helt utan att tänka på hur det egentligen ser ut där ute eller på riktigt!

Än en gång skriver jag:

ORDKONST, FANTASIVERKSTÄDER – har ni hört om det? Det handlar om att skapa med hjälp av fantasin på en massa olika sätt och vis! Vi har allihopa, både stora och små, mycket mer fantasi än vi tror och alltid lika roligt då vi tar till den!

Alla ni på dagisarna, klubbarna, lekskolorna, barnträdgårdarna – alla borde ni få pröva på den här magin! Jag fungerar som certifierad ordkonstledare, främst vid Sydkustens ordkonstkola, och leder många olika grupper, både med småbarn och skolelever, i huvudstadsregionen och Västnyland.

Alla kan vi vara roliga och skojiga och hitta på en hel massa; ibland bara med hjälp av ord, lustiga föremål, en teckning, små teatersketcher och så mycket, mycket mer! Det här måste man bara pröva på – det går inte att beskriva ordkonsten på så många andra sätt än genom att pröva det hela och bege sig in dess värld.

Till att börja med: bara kolla in och bekanta er med ”Kultur på dagis” dvs. ansök hurtigt och med iver om stipendium från Svenska kulturfonden – det är inte svårt! – och kontakta mig så kommer jag och håller ett äventyrsfyllt ordkonstpaket för era barn! T ex i Luckan i Kyrkslätt hittar ni allt framställt ni behöver för det här. Eller här!

Eller... Så tittar ni till höger! Där i kanten ser ni att jag också besöker Luckan några gånger i höst och välkomnar er alla i 4-6-årsåldern att komma till Luckan i Kyrkslätt för att först pröva på det här! Samtidigt bjuder Luckan på övrigt program så att vi lättare kan dela in er i mindre grupper och turas om, då ni ibland kan vara så många ivriga som vill ut på äventyr!

/lilla Lotta

ORDPARAD till rymden!

På torsdag smäller det! Det säger "podom" eller "padam" eller BOOOM! och en vanlig lektion som ordkonstnärerna i Winellska skolans ordverkstad (åk 2-4) improviserar svävar upp till rymden och... vad händer sedan? Det är upp till våra ordkonstnärer att bestämma!

Det är den NATIONELLA ORDKONSTVECKAN och den hittar ni mer information om på http://www.ordkonst.fi/ordkonstveckan/. Det lönar sig att ta en titt! Fantasin i vårt land sprider sig både på svenska och finska under hela denna vecka!

I Kyrkslätt gäller det för både stora och små att ta er till Luckan (Stationsvägen 3) på torsdag 27.9 klockan 13-18. Det är öppet hus och allt från improvsation och rymdverkstad pågår då man både kan delta eller bara se på! Vi har frågesport, små test, fina rymdkreationer av vår värld där ute i rymden - hur skulle den riktigt se ut om vi hamnade dit ut? - kartritning och också priser att vinna!

Modigt in till Luckan och se på ORDPARADEN TILL RYMDEN! Om du tänker dig att hela världen och jordens befolkning plötsligt skulle flytta till rymden - vad skulle då hända med alla våra länder, våra språk, våra vardagliga sysslor, våra bilar, flygplan, bussar, båtar - hur skulle det se ut där uppe?

Smaka på det du!

/lilla Lotta

Gnugga fantasiknölarna i höst!

Ja - sommaren övergick till höst i ett huj och jag tror vi har hösten här nu! Jag samlar dalande höstlöv, liksom man kanske gjorde då man var en liten flicka eller pojke - ja, åtminstone jag gjorde det, speciellt de fina lönnlöven. Numera gör jag det bara delvis för mig själv (kan inte förneka att jag dras till det!) och mer för barnens skull som jag arbetar med inom ordkonst och fantasi.

Nu gäller det ändå att värma upp för ett underbart skolår i fantasins tecken! Tro mig ni snälla föräldrar: det gör era barn så gott att inte bara gnugga geniknölarna hela livet utan även de där EnORMa fantasiknölarna! (huj! har vi ormar där också???) Det är så mycket vi måste lära, lära, lära oss jämt, men fantasin, den bara finns där redan och blir jämt i skymundan.

Nu gäller det allihopa: kör igång! I Winellska skolan har vi redan gjort det med Sydkustens ordkonstskolas ordverkstäder och har den fulla farten, samt i huvudbibbans Babypoesi och Rim & Ramsor! Så småningom startar påhitten, sagorna, drömmarna, lekarna, berättelserna också i Luckan!

I oktober startar vi, tisdagen den 16.10 klockan 10-11.00. Denna gång riktar vi oss direkt till barnen där hemma - jag tror nog mamma eller pappa känner igen vem det är frågan om, dvs ALLA ivriga, nyfikna 4-6-åringar!

/lilla Lotta

Sommaren hör Kyrkslätt till och Kyrkslätt hör sommaren till!

Välkommen juni, välkommen grönskan, välkommen klippor, skogsstigar, hav och badstränder!

NU BLIR DET SOMMAR!

/lilla Lotta

Vårens nästsista fantasistund!

Pojkarna i Prästgårdsbackens daghem skapade fina karaktärer då de alla i tur och ordning fick framför sig en bild som föreställde något! Bravo pojkar!

VYKORT PÅ ETT TRÄD

NAMN: Trädet Palm

ÅLDER: 10 år

BOR: i Trädlandet

SOVER: ingenstans, står bara stilla, sover inte för på natten kommer ändå månen som lyser

ÄTER: karkki och bröd och gröt

TYCKER OM: när ekorrarna klättrar på kvistarna för det kittlar

TYCKER INTE OM: när humlan kommer och gräver

ÄR RÄDD FÖR: just när getingarna kommer

GÖR PÅ DAGARNA: står stilla och ser på andra

GÖR PÅ NÄTTERNA: tittar på stjärnorna

VYKORT PÅ ELOVENA-GRÖT (REKLAM)

NAMN: Gröten Puuro

ÅLDER: 1 år, den är bara en baby

BOR: ute

SOVER: på ett kort

ÄTER: mamma mia

TYCKER OM: choklad, hot dog och gröt!

TYCKER INTE OM: att hoppa över staket och landa med huvudet i sanden

ÄR RÄDD FÖR: att det kommer ett spöke

GÖR PÅ DAGARNA: leker att den tittar på tv

GÖR PÅ NÄTTERNA: sover

VYKORT PÅ EN DINOSAURIE (MÅLNING)

NAMN: Dinosaurien Potta

ÅLDER: 1144 år

BOR: i luftkonditioneringen

SOVER: i lampan

ÄTER: kött och kaka

TYCKER OM: 1000 hamburgare

TYCKER INTE OM: att äta klossar

ÄR RÄDD FÖR: ingenting!

GÖR PÅ DAGARNA: går och äter hela dagen

GÖR PÅ NÄTTERNA: äter

VYKORT PÅ EN LARV

NAMN: Larven Larv

ÅLDER: miljarder år

BOR: ingenstans, ute bara

SOVER: på bladen

ÄTER: pizza

TYCKER OM: att leka med sina kompisar

TYCKER INTE OM: att sova

ÄR RÄDD FÖR: bin

GÖR PÅ DAGARNA: äter

GÖR PÅ NÄTTERNA: sover

VYKORT PÅ EN HÄST

NAMN: Hästen Häst

ÅLDER: 16 år

BOR: hos mig

SOVER: i min säng

ÄTER: Batman!

TYCKER OM: att vara hemma hos mig

TYCKER INTE OM: att vara ute

GÖR PÅ DAGARNA: bara sover hela tiden

GÖR PÅ NÄTTERNA: äter

VYKORT PÅ EN KATT

NAMN: Katten Cessi

ÅLDER: 91 år

BOR: i ett träd i en koja med bara lite tak

SOVER: i en bladsäng

ÄTER: Batmans kompis Robin

TYCKER OM: att leka med trädbitar

TYCKER INTE OM: att stickorna kommer på den

ÄR RÄDD FÖR: andra katter och hundar

GÖR PÅ DAGARNA: leker med kvistarna

GÖR PÅ NÄTTERNA: tittar på stjärnor

VYKORT PÅ EN KO

NAMN: Kossan Robert

ÅLDER: 0 år

BOR: ute på min fotbollsplan

SOVER: på gräset

ÄTER: gräs

TYCKER OM: marken

TYCKER INTE OM: att vara i sanden

ÄR RÄDD FÖR: gorillan som kastar apor

GÖR PÅ DAGARNA: spelar fotboll

GÖR PÅ NÄTTERNA: far till Heureka

VYKORT PÅ EN KATT

NAMN: Katten Urreburre

ÅLDER: 0 år

BOR: uppe i rymden

SOVER: på solen

ÄTER: karkki och choko som hämtas med ett Star Wars-plan

TYCKER OM: att visa tungan

TYCKER INTE OM: att andra slickar den på pälsen

ÄR RÄDD FÖR: fladdermöss

GÖR PÅ DAGARNA: sover på solen

GÖR PÅ DAGARNA: hoppar ner från rymden i vattnet!

/lilla Lotta

Uppväxt, tillväxt, lugn och ro

Det är intressant hur många av oss känner sig som mest hemma där de kommer ifrån, utan att egentligen tänka på det särskilt mycket. Det är lätt att man dras hemåt.

Ibland då det känns brådskande i livet så försöker jag att koppla av, på mitt sätt. Många av oss vet att det inte är lätt, men jag har hört t ex att det gör gott att andas lugnt en stund och t ex tänka på ett ställe som påminner om trevliga saker, en plats där man trivats eller fortfarande tycker om.

Sedan jag började med denna avkoppling är det första jag tänker på alltid hemtrakterna i norra Kyrkslätt, Kylmälä, och vägarna mellan vårt hem och skolan, Sjökulla skola. Hur jag och barndomsvännerna gick hem från skolan och vilka otroliga påhitt vi kom på under den vägen. Allting var rolígt. Att dagligen hälsa på hästarna, att kolla bakom varenda buske, springa lite på ängarna, samla grodyngel med oss hem, för att se hur ynglet växte och blev till grodor, gå lite extra omvägar hit och dit - ja, och så ännu hem till varandra för att leka. Tills mamma kom hem och fann en häst stående på gården! Det bådade inte gott, men vi älskade det: bus och hyss och lustiga påhitt! Vi var bara 8-9 år gamla.

Därför älskar jag norra Kyrkslätt. Därför betyder hela Kyrkslätt mycket för mig. Antagligen betyder Kyrsklätt lika mycket för övriga barndomsvänner.Barndomsvännerna från norra Kyrkslätt har stannat där för att jobba och bo där med sina familjer. Andra från mer centrala Kyrkslätt har efter studier och boende i andra städer återvänt hit för att bo med sina familjer och också arbeta här. Också arbetskamrater på olika håll i Kyrkslätt har valt att stanna här eller också flytta hit. Kyrkslätt lockar. Kanske för att man känner sig trygg här sedan barnsben, har sina nära omkring sig, kanske för att här finns lugn och ro samtidigt som kommunen hela tiden utvecklas.

Jag själv frågar mig ibland - kommer jag då att återvända hit? Varför har jag en känsla av att svaret är ja. Efter studier i Borgå och Åbo och därefter år utomlands, råkade Esbo bli min hemort de senaste tre åren. Men liksom jag inledde - jag återvänder alltid hit då jag söker lugn och ro.

/lilla Lotta

Därför, ni som är 13-16 år gamla...

...ta en funderare vad ÖBUF i Kyrkslätt (Överby ungdomsförening) erbjuder er i början på maj. Själv hade jag garanterat deltagit i er ålder, dessutom också nu, men jag räknas redan till gammal... :)


NATURLIGT VIS - ÖBUF workshop för ungdomar

VAD? En veckoslutsworkshop för 13-16-åringar som vill fota, skriva kreativt, jobba skapande och dramatisera.
TEMA? Natur och miljö
NÄR? Lördag 5.5 och söndag 6.5 kl. 11-17. Obs! Obligatorisk närvaro båda dagarna.
MÅL? Vernissage i Luckan fredag 18.5.
PRIS? 10 euro (material och lunch ingår)
ARRANGÖR? Överby ungdomförening ÖBUF r.f.
ANMÄLNINGAR? Senast 30.4, marica(at)fsu.fi

/lilla Lotta
å ÖBUF:s vägnar

Hälsningar från Amsterdam

Om du hade varit 13 eller 14 år gammal och tvungen att låsa in dig i fyra år uppe i en vindsvåning på ett hus i Amstedam, vad hade du funderat?

Nu kanske du dessutom är 13 år gammal, det vet jag ju inte. Hur skulle det kännas? Vad skulle du göra?

"Tyst, tyst", dagarna långa, så ingen hör! "Vi kan inte bli fast! Blir vi fast är det vårt slut." Alla var medvetna om det här i det hemliga annexet i Amsterdam, där Anne Frank och hennes familj gömde sig under II världskriget, gömde sig undan elaka nazister, som ville röja undan alla judar. De ansåg judarna vara skyldiga till allt ont som hände och de skulle ur vägen, de skulle förintas på de grymmaste sätt. Därför: inte ett knyst, inte en öppen dörr, inte ens en lite titt bakom gardinen. Allt skulle vara svart, svart och undangömt. Anne Frank hade sitt dagliga liv i våningen och sina rutiner. Ett skilt liv för sig, som egentligen inte kunde sägas existerade, fastän det ju gjorde det. Ingen överhuvudtaget borde uppleva sådant och allra minst ett barn.

Och så hade hon sin dagbok. Den höll henne vid liv, sa hon. Annars hade hon kvävts, skrev hon. Den enda friska luft hon fick var genom att se ut genom fönsret högst upp, en viss tid på söndagarna. Inte andas genom fönstret. Bara se på friska luften och den blå himlen, genom glasrutan. Jag tror henne då hon säger att dagboken var hennes räddning. Men det hon skrev om gjorde henne också vuxen, alldeles för fort.

/lilla Lotta

med en vindpust från Amsterdam

Vår i luften, måntro?

Hej kära läsare!

Jag bestämde mig för att det nu får lov att vara sommar. Jag tänker inte bry mig om snön som faller där ute. "April, april, din dumma sill", kan vi leka. Vad spelar det för roll, vi låtsas så, april är ändå en vårmånad, likaså maj. Vi har liksom kommit till den tiden på året så vi går enligt kalendern nu. Ljusare är det på kvällarna också, på morgnarna likaså. Bloggen fick gräs i stället för snö, så som marken brukar få. Jag hör så många bli ledsna över snön så lyssna nu på mig bara så blir allt bra!

Ni ska få se, den här snön smälter i ett huj.

Uppe i norra Kyrkslätt, längre från kusten, kan det väl se lite annorlunda ut just nu och det kan vara svårare att föreställa sig en knopp som brister ut i blom eller små gröna mössöron. Men försök ändå! Videkissor ser ni ju redan, visst? Påsken kommer och häxorna, om de inte varit redan! Allt det här hör till våren, det är bara snön som är i vägen. Så skyffla undan den, antingen i drömmarna eller då ni lagar mat och ser ut genom förnstret - eller ännu bättre - bygg snögubbar, de brukar vara vana att de smälter!

Det har nog blivit vår nu så nosa och sniffa i er blommans och vårens doft och ta in alla små vårtecken som ni ser! Det där vita ni tror att ni ser är bara minnen blott.

/lilla Lotta

Robin Hund har hittat Luckan!

Fortsättningsvis ska våra nästa generationer få underhållning! Jag jublar.

Robin Hund & hans glada orkester uppträder på Aktia-scenen i Luckan Kyrsklätt i morgon 31.3 kl 11.30. Det handlar om Robin Hund, som är stolt över sitt efternamn. Ändå skojade man ofta med honom som liten och undrade om han faktiskt var en hund... Tills han träffade sin goda vän Bob Katt!

Barnfamiljer, kom för att ta er en titt på denna härliga duo: polarna Robin Hund och Bob Katt, sångaren och gitarristen, sång och dans tillsammans! Fritt inträde.

Läs mer om showen här!

"Robin Hund spelas av Tomas Järvinen och Bob Katt av Henrik Strang. Tomas är YH kulturproducent, magister i konstförvaltning och jobbar som verksamhetsledare vid Finlands Svenska Ungdomsförbund. Henrik är lågstadielärare och musiker. Båda har musicerat i 20 år."

/lilla Lotta

Försov sig postiljonen många morgnar...?

(...eller så har postiljonen haft vintersemester. Och återvänt till V Å R E N. Vad fint. Postiljonen ber ändå om ursäkt för förseningar i brevutdelningen. Eller skyller på skribenten. Vilket skribenten inte heller förnekar...)

Naturen kallar på många sätt!

Den egna sminken är den bästa sminken! Det här tror jag på. Om jämt en vecka, fredag 16.3 fr.o.m. kl. 14, kan ni ta er till Luckan Kyrkslätt och göra er alldeles egna naturkosmetik. Det är ett enkelt och billigt sätt att tillverka naturkosmetik själv och alldeles säkert roligt.

På Luckan får du lära dig mer om de ingredienser som används i naturkosmetik och pröva på att göra egna enkla, roliga och sköna hudvårdsprodukter. Ledare är Marthaförbundets ekologirådgivare Tessa Turtonen, som också berättar om hur vi kan göra för att undvika onödiga kemikalier i vår omgivning. Det här är mycket viktigt tycker jag, som en person som enligt bästa förmåga försöker tänka och handla ekologiskt, både hemma, i butiken eller för den delen - var jag än befinner mig.

Kom bara ihåg att det krävs en bindande anmälan redan inkommande tisdag, senast 13.3, till kyrkslatt(at)luckan.fi eller per telefon 09 296 3830. Välkommen varje kotte i skogen, så får ni färg på kinderna!

/lilla Lotta

Friggesby lekis vänder upp och ner på fantasin!

Sagor och fantasin kan få de mest vidunderliga vändningar. Liksom då Friggesby besökte fantasiverkstaden och hittade på "Sagan om snöflingan som blev till en stjärna och kryckan och lekkompisen bokstaven L".

"Det var en gång en regnbåge uppe på himlen. En dag kom ett flygplan flygande förbi. Då plötsligt började det snöa inne i flygplanet! En snöflinga föll ner genom pipan på ett hus nere på marken och in i bastu-ugnen. Då föll en stjärna på huset och snöflingan blev till en stjärna.

En dag kom en krycka gående in i huset. Just när kryckan skulle ta stjärnan flög den iväg upp i rymden. Kryckan gick iväg från huset, över en bro och hem till sig. Sedan kom bokstaven L gående över bron och gick också hem till kryckan. Där lekte de tillsammans med en tärning.

Snipp snapp snut, så var sagan slut!"

/Friggesby lekskola med lilla Lotta

Rusa eller stanna - stop!

Vi har så bråttom, bråttom hela tiden. Varför måste det vara så? Går inte tiden tillräckligt fort ändå? Jag tycker verkligen det. Tiden kilar ju som en ekorre på skogsstigen upp i trädet...

Jag tycker jag själv liknar flickan till vänster lite väl ofta. Jag blir arg då det händer, men då är det redan för sent. Då är jag redan "flickan-som -rusar-med-väskan-efter-sig-för-att-inte-glömma-pappren-i-vinden"... Fy. Sedan kommer det dagar då jag tycker man borde minnas att le och vandra i avkopplande, långsam eller normal takt. Lätta steg. Leende, soligt ansikte, även då det regnar. Blickar som möter varann. Då vill jag minnas att le och andas lika lätt som jag går. Då vill jag minnas att se dem jag möter i ögonen och le. Förhoppningsvis få ett leende tillbaka. Kanske göra sinnet mer avkopplat hos den jag nyss mötte. Kanske göra stegen lättare och få brådskan och tiden att falla i glömska hos den förbipasserande. Det här sysslar jag också med regelbundet, men jag måste erkänna ändå: mycket oftare är jag den där "flickan-som-rusar-med-ni-vet-vad". Usch.

Varför har jag på känn och tror att rätt så många av oss är det? Om inte bara flickor som rusar, så även pojkar. Eller damer och herrar, gummor och gubbar. Njae, där tar jag tillbaka mina ord - som gummor eller gubbar rusar vi väl inte längre? Fast vad vet jag om det, men jag tvivlar, då har tiden för lugnet kommit, vad underbart. Tiden har återvänt, rent konkret. Men hur är det, manliga läsare: hänger väskan efter er sisådär en halv meter då ni springer med alldeles fullt, yrt sinne mot dagens mål. Utan att ens veta vad dagens mål är? Jag talar inte om lunchen nu, eller middagen. Nej, mål som i vartåt. Middagen måste ju köpas ännu. Till sist och sent på kvällen...

Vi måste försöka hitta lite tid för varann. För dem vi lever med, dem vi bryr oss om. Vi måste lära oss att vi bryr oss ändå sist och slutligen mest om våra barn och vår familj. Våra vänner, nära och kära. Oss själva visserligen, men då talar jag mest nu om hälsan, det att vi mår bra och sköter om oss själva och varann. T ex genom att ta det lilla lugna i vardagen också och inte bara på veckosluten. Inte rusa hit, inte rusa dit. Det är otroligt svårt i dagens värld och på dagens arbetsplatser. Men jag hoppas att allt fler börjar inse det här, vilket kanske känns svårt att tro på, men som jag ändå vill tro på. Tiden kommer vi aldrig i kapp, den springer redan så fort. Njut av här och nu i stället. Det är så synd att det känns som om dagarna flyger liksom fåglar eller kilar liksom ekorrar. Jag tror att vi kunde få mycket mer ut av dagarna om vi saktade ner. Tryck ner bromsen nu, ni som har bil, och inte rusar efter bussarna åtminstone. Om ni är tvungna att passa busstidtabeller kan jag ge mig själv och er det här tipset: vi kan alla bromsa genom att stanna upp. Stop.

/lilla Lotta

Fantasiverkstaden firar Kalevala

För länge, länge sedan, då jorden ännu inte var skapad, fanns det bara luft och hav...

Trevlig Kalevaladag och finska kulturens dag!

Jag vet inte om jag direkt kan säga att jag brukar fira Kalevaladagen på något speciellt sätt, men i dag tog jag vara på dagen och kommer fortsättningsvis att göra det, senare idag.

Väinämöinen bodde i Kalevala. Han tyckte om att sjunga. Han sjöng tidigt på morgonen, mitt på dagen och långt fram på natten. Hans sång var inte alltid lätt att förstå. Han sjöng om forna tider, om jorden och världen och om hur allt hade kommit till en gång för länge länge sedan. ... Det nådde slutligen ända upp till Pohjola långt uppe i norr.

I dag tog sig en skara 5-6-åriga pojkar från Prästgårdsbackens daghem till Luckan för att höra mer om Kalevala och teckna.

- Vi vill leka kurragömma, vi vill rita!" ljöd önskemålen.

Teckna skulle de ju få, kurragömma kunde de glömma. Tålamodet är så litet, så litet, men intresset för nya saker också enormt. Gamla, kära kurragömma, nya och spännande Kalavela, vilka motpoler.

Där, i Lappland, bodde en mager yngling som hette Joukahainen. Han tyckte också om att sjunga och när han fick höra om Väinämöinen blev han ond och full av avund, för han tyckte inte om att det fanns någon som sjöng bättre än han själv. Han kände hur avunden växte inom honom och han ville genast bege sig i väg för att tävla med Väinämöinen i sångkonst.

Efter uppvärmningslekar, vilket fantasin och kreativiteten defnitivt behöver, satt gruppen av pojkar och lyssnade koncentrerat på om hur Väinämöinen och Joukahainen tävlade i sång, eller snarare grälade om vem som var bättre, ända tills Väinämöinen...

Och vad blev det då av Joukahainen själv? Jo honom sjöng Väinämöinen ner i ett kärr.

- Men hurudan är Väinämöinen? frågade jag pojkarna.
- Hur tror ni att han såg ut där han sjöng? Eller Joukahainen, som blev så arg och slutligen hamnade ner i våt mossa?

Det blev fina, konstnärliga, fantastiska resultat. Grön mossa, gubbar med mikrofoner i handen och sjunkande Joukahainen...som ju nog blev räddad, eftersom han gav bort all sin egendom till Väinämöinen och t o m sin syster Aino, bara han blev räddad.

- Finns sådan mossa på riktigt i skogen? var en av dagens frågor kring bordet, av en entusiastisk pojke som målade grönt, och grönt och grönt igen.

- Ja, det kan det finnas, kärr kallas det egentligen. Vi har ju så mycket skog här i Finland och som jag berättade är Kalevala Finlands Egen Bok.

Med andra ord vårt Nationalepos.

Fint land, fin kultur, fina tolkningar!

/lilla Lotta

Källor: KALEVALA berättad för barn av Elin Margareta Wärnhjelm.

Du är Du, då och nu

Jag vet - det känns inte alltid så lätt att bara låta gå och inte tänka efter så mycket, utan snarare bara släppa loss och koppla av. Man kan t ex sluta ögonen. Drömma sig bort, varför inte tänka på det gångna och förflutna, eller ännu mer spännande - framtiden!

Vad gör jag om tio år? Vad sysslar jag med dagarna långa då? Eller som riktigt gammal? Man kan föreställa sig mycket för sitt innersta. Så att säga lura kroppen om var du egentligen befinner dig. Det är ett äventyr för sig och kanske bara för en kort, kort stund. Tänka bakåt...tio år...tjugo år... (åj åj, många år) och se framför sig en liten flicka eller pojke, 100 % gå in sin föreställning, låta tankarna, drömmarna flöda:

"Okej...nu letar jag fram mina brevpapper...jag har en hel del av dem ännu, kuvert lika så... Okej, nu har jag dem här, och jag ska skriva ett brev till lilla Lotta som 5-åring...hmmm... Vad vill jag nu då säga till henne? Var befann hon sig ens då??? Jo, i Kyrkslätt förstås, hahaaa, vad jag är dum... Där uppe i norr var hon ju då. Ja, för mig känns det nog lättast att få börja med några kloka råd, innan hon ska börja skolan, komma in i tonåren och högstadiet, åj och gymnasiet, ännu mera skola, och sedan: stora val, vartåt sedan? Vad vill hon bli när hon blir stor? Jag tycker hon behöver mina råd, som redan gick igenom det!"

Och så går man på! Plötsligt, kanske just passligt då du slutit kuvertet och skrivit "Till lilla Lotta" på det, eller "lilla Lisa", vaknar du till och inser: "Jamen, jag kan inte nu längre använda mig av de där råden! Inte blir jag fem år gammal igen!

Förutom i fantasin, svarar dina tankar då. Borde de svara, tycker jag. Och det är underbart att få rymma dit ibland. På bussen t ex. Eller under en promenad. Eller bara en slö söndag. Så ger man sig själv kloka råd. Det kan vara som en tröst då det går snett kanske. För inom mig finns alltid den "GAMLA Lotta, STORA Lotta", som ser saker klarare och klokare och som är mer erfaren, då jag tittar tillbaka. Bara några dagar tillbaka kan ibland räcka. Det är ju något verkligt fint.

/lilla, stora Lotta

Barnen vill också ha kultur!

Tjolahopp, tjolahej!

Barnkulturen behövs, ja verkligen! I synnerhet på svenska. Det får jag höra på många, många håll och blir överlycklig då jag ser att detta utvecklas i Kyrkslätt. Sakta kanske, men det utvecklas. Många svensktalade familjer bli glada. Många ivriga pojkar och glada flickor hoppar upp i det blå! Jag har redan fått se på det, tro mig.

Kommande måndag 13.2 kl. 18.00 välkomnas alla som är intresserade av barnens engagemang inom kultur i all form till Luckan i Kyrkslätt. Då kommer kulturdirektör Maaret Eloranta från Kyrkslätts kommun att diskutera Morgondagens kultur växer i dagens barn - hur kan vi värna om det?, Paula Roselius från Kyrkslätts bibliotek presenterar bibliotekets verksamhet och kulturproducent Zusan Söderström från Luckan i Helsingfors inspirerar och ger idéer till verksamhet med barn. Dessutom presenteras vårens barnprogram i Luckan Kyrkslätt.

Vårens barnprogram ser jag framemot. Hittills har Fantasiverkstaden, som nyss kört igång, samlats endast en gång och på Alla Hjärtans dag nästa vecka kommer följande barnaskara på besök!

Fantastiverkstaden visade sig vara ett mycket omtyckt och efterfrågat evenemang och koncept och nästan varenda tisdagsverkstad är så gott som full och dessutom ytterligare några tisdagar utöver dem som från början var tänkta att hållas. Kanske ännu fler verkstäder dimper ner ur det blå under vårens lopp!

Det här glädjer mig för jag kan se vad fantasin ger våra barn och till hur mycket annat denna gåva motiverar dem. Fint Kyrkslätt!

Välkommen med, både måndagar och tisdagar eller alla veckans dagar! :)

/lilla Lotta

Hemkommun och fantasi

En djupdykning i barndomen,

tack vare barn och lek igen

- i ordkonst och i fantasi,

rim och ramsor, babypoesi

En första dykning i poesins land

tack vare barnen som ger sin hand

- i skolan och i Kyrkslätt

biblioteket och i eftiset

Ett ögonkast mot hemorten

och hastigt öppnas porten

 - i form av vänner och bekanta

och lycka, minnen vägen kanta

                                Charlotta Pettersson

Varm choklad

Varm choklad. Varm, varm kakao, vill vi väl kalla det här i Finland. En kall vinterdag som denna, -10 grader smäller i knutarna. Tänk er. Hur många av er kan ärligt säga att ni inte skulle tycka om choklad eller kakao?

Man glömmer liksom lätt bort den drycken då barndomen är förbi. Så känns det för mig åtminstone. Men så blir man åter påmind om doften och smaken och värmen i händerna. Kanske genom ett chokladstödjande kafé som bjuder på chilikakao? Det är något värt att smaka på, i synnerhet om det låter lockande!

Så börjar man tänka och fantisera och drömma sig bort, där man sitter och dricker sin heta kakao. "Jag drack ju kakao senast då jag var ut på skidturer som liten och vi hade vanan att ta med oss termosen full av den varmaste kakao. Och smörgåsarna, inte att glömma...".

Sedan kommer saknaden. För mig gick det alltså så, någon månad tillbaka. Plötsligt kom jag på den härliga idéen att under en promenad i vinterns kalla Helsingfors dricka en kopp kakao. Man kan ju lika väl gå in i kaféet och be med sig en kakao, istället för det där kaffet man alltid ska ha, för att hålla sig pigg. Lika pigg håller man sig med promenader och kakao :)

En frisk vintertur, promenerande eller på skidor, är inte alls så illa kombinerat med en kopp kakao. Och en chokladmuffins på köpet. Och så hem i värmen till brevpappret, pennan i högsta hugg.

/lilla Lotta

Kultur ska synas mer!

Nu har jag nog helt tagit det till min uppgift att se till att vi alla här på jordklotet använder oss av mer fantasi och ger kulturen en större plats i våra liv och och mer utrymme under dagarna som går. På tal om barn och kultur. Kultur och fantasiflöde är lika hälsosamt som sport och avkoppling. Då du går på teater får du minst lika mycket utav det som av en forbollsmatch. Då du står på scen och lever dig in i någon alldeles annan karaktär släpper du loss så mycket att det är lika med din tänjning eller gympa på kvällen för att koppla av. Bekanta er!

/lilla Lotta

Kliv in!

Från nostalgi, brev och poesi förflyttar vi oss till mer verklighetstrogna skriverier...kanske :)

Det planeras mer fokusering på barnkultur här i Kyrkslätt, vilket jag ser som en mycket fin grej. Det finns mycket att erbjuda barnen och det som jag senaste tid själv fått bekanta mig med är något som kallas ordkonst. Det låter mycket som om det var kopplat till skrift, men om ni riktigt tänker efter så innehåller allt vi helt enkelt gör dagligen just ord, på ett eller annat sätt och mer eller mindre.

Tänk efter själv, en helt vanlig dag, hur går den till: du talar, du förklarar, du berättar, jo, sant, du skriver också, du tecknar eller målar kanske och din hjärna är ett virrvarr av tankar som består av vissa ord som fungerar som inspiration. Det är det som all konst också går ut på. Ett virrvarr av inspiration och helt enkelt olika begrepp i din hjärna. Konst i all form, liksom hantverk och pyssel, allt vi gör själva. Och teater. Även påhittiga, lustiga lekar där du t ex plötsligt och ofta alldeles utan förberedelse (som en överraskning med andra ord!) får en roll i ett rollspel där du och dina okända grannar plötsligt fastnar i hissen! Vad nu då!? Hur reagerar ni? Ni har alla en egen roll. Antagligen reagerar ni alla på helt olika sätt och alla är ni för den stunden någon helt annan än i verkligheten. En kanske är en liten pojke som blir vettskrämd och börjar gråta. En annan en stor man som alltid lidit av klaustrofobi och knappast har förmågan att trösta den lilla. Och så en pratglad men ensam pensionär som ser det här som en ypperlig chans att låta munnen gå och lära känna sina grannar! Vilket en annan blir så irriterad över, speciellt eftersom hon är barnläkare och ser det som det viktigaste att ta hand om pojken i hissen. Eller pojkarna. Alla säger sitt men ingen känner den andra. Improvisationen rullar på. Sakta fattar den ena efter den andra hurudana de övriga är. Och kanske kommer det fram att en där i hissen är reparatör av just hissar! :)

Det här är ju något som barn blir stormförtjusta i. Först och främst pga av den enorma variationen från gång till gång. "Det är allt möjligt!" säger de ofta. Men även vi vuxna och också åldringar kan tycka om ordkonst, det har man sett. Jag själv älskar ordkonst. Samma sa en av mina 10-åriga ordkonstflickor: ”Jag älskar det här för att det innehåller allt möjligt och jag tycker om berättelser och att pyssla!”.

Nu kommer Fantasiverkstaden att inledas i Luckan Kyrsklätt för 5-6-åringar under vårens tisdagar, den första 31.1, om en dryg vecka. I Fantasiverkstaden kommer jag givetvis att använda mig av ordkonst, eftersom ordkonst går ut på allt som bara kan hittas på. Eftersom barnen ändå är i åldern som ännu inte skriver och hellre gör saker används i denna verkstad förstås mindre svåra ordkonstmetoder. Det är ledarens uppgift att ta den 5-åriga i handen och hjälpa denna att kliva över tröskeln in i fantasibubblan!

I spalten till höger ser ni mer konkret information om hur Fantasiverkstaden ser ut våren 2012. Välkomna med!

/lilla Lotta

" Kära Kyrkslätt ...

...här är jag igen, i hemknutarna.

Vad ledde tankarna och stegen tillbaka till Kyrkslätt igen?

Ja, det var ju inte som om jag i tankevärlden och teoretiskt någonsin lämnade Kyrkslätt, men i praktiken gjorde jag det då examen var avklarad. I praktiken lämnade jag Kyrkslätt så fort min studentexamen var avklarad, och ännu mer då universitetstiden var avklarad, men jag återvände alltid till KNUF och Luckan, så fort det var helg, jul eller sommar. Många fredagar och söndagar satt jag på Åbo-tågen, och i själva verket skrev jag allt som oftast under dessa resor, lustigt nog.

Det var ett stort nöje att arbeta för KNUF och Luckan vid sidan av mina studier. Nu, några år senare, har jag många gånger tänkt om inte Luckan varit den arbetsplats där jag trivts bäst av dem alla. Jag vet inte. Det är svårt att säga för en mångsysslare. Mycket har varit ett nöje och lärorikt. Men garanterat trivdes jag alltid och utvecklades ännu mer och återvände många gånger efter år 2007 till "de mina", då jag bestämt mig för att säga "hej-då" till dem och åka till Irland.

Nu har jag återvänt till Kyrkslätt. Visserligen är jag inte Kyrkslättsbo längre, eller på nytt, men jag kallar mig ofta Kyrkslättsbo, eftersom jag i grund och botten känner mig mycket nära Kyrkslätt. I synnerhet nu då jag mer konkret återvänt till Kyrkslätt, tack vare arbetet. Visst har jag ju regelbundet förstås alltid gjort besök hit, men tillsammans med några enstaka nostalgitrippar inom Kyrkslätt var det frågan om en verklig nostalgitripp i september-oktober då jag inledde min väg som ordkonstledare bl a i Winellska skolan (som dessutom på min tid hette Kyrkbacka lågstadium och Kyrkslätts högstadium). Enormt nostalgiskt visserligen, men samtidigt en liten kalldusch då hela högstadiet nu var ombyggt till lågstadium! Lågastadieeleverna passade inte riktigt in i korridorerna.

Märkligt var det nog också. Det känns inte som om jag under skoltiden hängde särskilt ofta kring lärarrummet (eftersom jag ju var en snäll flicka och inte hade extra behov att tala med lärarna) :-) Dessutom vandrar man som elev så där bara inte in i lärarrummet, utan man ringer ju på. I bland lyser det rött, i bland får man ett grönt svar, liksom i trafiken, och då är det bäst att lyda. Nu kunde jag ett-tu-tre gå raka vägen in i lärarrummet, säga "hej" till bekanta ansikten: antingen ansikten jag stött på under skoltiden i korridorerna som kompisars bråkande storebröder eller i klassrummen uppe vid katedern och tavlan. Hmmm. Ganska speciellt var det och är ännu i dag, eftersom jag lever mycket genom det jag känner och genom gamla upplevelser.

Jaha. Så var jag åter i Kyrkslätt en gång i veckan. En gång i veckan har jag inte för vana att besöka min mamma eller andra släktingar, men nu blev det ett besök varje tisdag och samtidigt besök till Luckan i sin nya lokalitet mitt emot Kyrkslätts musikinstitut. På tal om musikinstitutet kan jag bara genom att se på det varsebli hur jag under högstadietiden brukade följa mina vänner dit på vägen hem, då det för dem var dags för fritidssysselsättning efter skolan.

Och så plötsligt finner jag mig här igen, dessutom två gånger i veckan, i gamla kära Luckan. Även om Luckan är otroligt fin och stor just nu kan jag kanske ändå inte påstå att Luckan ser ut som en gång i tiderna, då jag så gott som bodde där, speciellt sommartid och torsdagar då lördagens Kyrkslätts Nyheter skulle i tryck och jag skrev och skrev och åter skrev.

Liksom nu. Jag tror på riktigt att det finns en mening med precis allt vi gör här i livet och att cirkeln sluter sig förr eller senare.

/lilla Lotta

Lev livet

...det gör nämligen denna blogg. Växer. Utvecklas. Lever. Reser liksom frimärket med brevet och Eric i koppen på frimärket.

'






Trevlig helg.

/lilla Lotta

Vackert

Vi ger oss in på dikt.

Jag har aldrig sett mig själv som otroligt duktig på dikt och med ordet "dikt" menar jag inte endast skrivandet utan också läsandet. Det är inte särskilt lätt att läsa dikt eller skriva sådant, det är utmanande och kräver skärpning och koncentration. Vi vill ju försöka förstå oss på det vi läser eller skriver och samtidigt har vi en specifik eller inte så specifik bild av hur en dikt ska vara och se ut och låta.

Men med lite hjälp av mina vänner, som The Beatles sjöng en gång...

En kopp te och kräm i kojan

Vinden viner alltför kallt

Rimfrost på fönsterbrädet

En stickad halsduk och pepparkaka

Dags för varm choklad?

Snöflinga, snöflinga

när ska solen titta fram?

Solsken

Varm choklad

för tankarna till skidturer

i barndomen

varm choklad och glada skratt

Eller till nypotatis som aldrig var gott

i sommarens barndom

Sommar och sol

fisknät mot bergsklippan

Tidig morgon och bara fötter

dagg i gräset och spindelväv i kojan

Solen kom

Vattendroppen likaså

Nu blev det maräng

Livet är en komedi

en parodi kanske

ingen simultanförmåga gäller här

Vi ska vara kloka

vi ska vara vuxna

ta ansvar

vara allmmänbildade

och positiva

Allting just nu

i skrivande stund?

I kojan

På vintern

På sommaren

I vått och torrt

                                - Lotta Pettersson

Tack till Crista och Lotta, mina vänner på Luckan.

/lilla lotta

P.S. Jag uppmanar också er läsare och vänner att ge er in i dikternas värld. Det är lättare än ni tror. Be era kompisar att skriva ner tio vackra ord var och sätt ihop en dikt! Mycket roligt.

Var är vi?

Sammetslent.

Mjukt.
Svalt.
Varmt.
Skönt.
Rent.
Tryggt.
Lugnande.
Choklad.
Kaffe.
Frukost.
Snällt och omtänksamt.
Fönstret.
Blicken.
Mörkt.
Svart.
Tystnad.
Sekunder.
Minuter.
Rädsla.
Andning.
Andhämtning.
Beröring.
Fridfullt.
Harmoniskt.
Gardin.


/lilla lotta